Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Aug. - Jane Gernandt-Claine: Hella och andra historier om kvinnor. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
JANE GERNANDT-CLAINE: HELLA OCH
ANDRA HISTORIER OM KVINNOR.
Stockholm, Alb. Bonnier.
Det vill synas som om denna talangfulla
ehuru ännu måhända icke fullt
utpräglade författarinna tillsvidare skulle äga sin
förnämsta styrka på den kortare novellens
område; åtminstone gäller det om denna bok,
att den långa titelnovellen »Hella» icke vinner
vid jämförelsen med de mindre skisserna.
Bland de få moderna typer J. P. Jacobsen
skapade finns det två som de nordiska
novellisterna efter honom aldrig ha tröttnat att
åter och åter variera, Niels Lyhne och fru
Boye. Då en novellist skall sätta sig ned
att skrifva någonting, ehuru han kanhända
icke på länge från lifvet har mottagit några
intryck af det slaget som han kan omsätta i
dikt, händer det emellanåt, att han till sin
räddning —- väl oftast omedvetet — erinrar
sig dessa gamla bekantskaper, en af dem eller
båda. Fru Claine synes ha erinrat sig båda,
och hon har kallat deras ättlingar Erik Skytte
och Viveka Vingfelt. Naturligtvis kan det
här icke vara tal om någon familjelikhet af
det slag som man kan taga på med händerna
och påvisa drag för drag, därtill har
författarinnan både för god smak och för känsligt
artistsamvete; men å andra sidan har hennes
skapande fantasi icke räckt till att af dessa
båda dana ett par nya typer, som rista sina
egna drag i vårt minne och vår fantasi och
komma oss att åtminstone för ögonblicket
glömma deras förfäder. Erik Skytte är den
veke, själsfme, andligt bleklagde unge mannen,
sådan han har mött oss i så många böcker
före denna; fru Viveka är den mondäna
bo-hèmiennen, som bedårar i synnerhet de helt
unga männen genom sin frihet i ord och
handling, sin oregelmässiga charme, samt genom
sin förmåga att i konversationen hoppa från
ett ämne till ett annat... Men det är sant,
novellen har ännu en tredje faktor, nämligen
Hella, en frisk och täck ung flicka; hon är
den som Erik Skytte »egentligen» älskar,
ehuru han gifter sig med fru Viveka. Då
förf. har gifvit berättelsen Hellas namn, har
hon troligen afsett att i hennes gestalt gifva
något annat och mera än en söt flicka i
allmänhet; men hennes roll är så kort och så
föga pregnant, att läsaren knappast tycker sig
ha hunnit göra hennes närmare bekantskap,
då hon plötsligt omkommer genom en olycks-
händelse. Ett nytt memento angående
olyckshändelsers allmänna olämplighet, då det gäller
att i en novell lösa handlingens gordiska knut!
Endast en litterär Alexander torde kunna
begagna sig af dem med framgång.
Smånovellerna äro, som jag visst redan
har nämnt, i vida högre grad än »Hella»
egnade att lägga beslag på läsarens intresse.
Författarinnan ådagalägger i dem en rikedom
på fruktbara motiv, vittnande om en fantasi
af helt annan frihet och styrka, än den man
nyss förut fått intryck af i hufvudnovellen,
och hon behandlar dem med smak och
distinktion och med en odlad ehuru för främmande
intryck någon gång väl känslig stilkonst.
»Jadwiga» är framför alla en verkligen
grann prosadikt. Berättad i jag-form, den
form hvilken fru Claine synes älska mest och
behärska bäst, ger den oss på några få sidor,
hvilkas stil har en sällsynt glans och flykt,
ett kvinnoporträtt af en skrämmande skönhet,
som synes oss på en gång främmandeartad
och välbekant —• främmandeartad som
drömmen och välbekant som den; och det är gifvet
med en sammanträngd intensitet, som tillåter
oss att i en glimt samla och behålla dess
spridda drag. Ett vackert konstverk är också
»Bronsmonumentet», en novell byggd öfver
ett motiv ur Levertins sfär; berättelsens med
framträdande flit och omvårdnad ciselerade
stil röjer också här och där några anklänge
från den nämnde diktarens så säreget afvägda
prosarytmer. »Underströmmar,» som i likhet
med »Bronsmonumentet» väl knappast hör
till de berättelser i samlingen, som egentligen
ligga förf. närmast om hjärtat, kan vid en
ytlig genomläsning lätt verka som en
selma-lagerlöfiad, och något intryck från detta håll
röjer sig väl också i novellens starka ordpatos
och högt stämda diktion, som synes ligga
någon halfvåning öfver den nivå, i hvilken fru
Claine rör sig ledigast. Det förefaller mig
öfver hufvud taget, som om man i fru Claines
skisser hade att skilja mellan tvänne
hufvudgrupper: i den ena »litteraturiserar» hon mera
eller mindre, i den andra talar hon lugnt och
otvunget sitt eget språk. Till den senare
gruppen hör utan fråga sådana noveller som
»Edith» och »Friede Jung», två varmt och
djupt kända stycken, ett slags
uppbyggelse-noveller i tjänst hos den poetiska ehuru till
sina konturer något sväfvande religion, som
heter tron på lifvet.
Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
