Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 9, Sept. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G. - Joakim Ludvig Phister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
osäkerhet om, i hvilken grad uppgiften är
tragisk, en viss svårighet att förena de stora,
upprörda scenernas djupa patos med de
andras hvardagslif tyckes mig ock vara den
enda ej obetingadt berömmande observation
man kan göra gentemot fru Aalberg-Uexkulls
förträffliga tolkning af hufvudrolen. För
öfrigt var det för den för god konst
intresserade en stor njutning att återfinna alla de
utmärkta egenskaperna hos denna artist;
rörelsernas mjuka, harmoniska, nästan välljudande
behag, röstens härliga klang och
uttrycksfullhet, mimikens rika skiftningar och talets
nyanser, som ibland — på grund af bristande
vana vid språket — tyckas framkomma nästan
för prickadt. Lösryckt ur sammanhanget blef
den stora scenen i slutet af andra akten fullt
jämnbördig med det bästa jag sett af denna
utmärkta artist; för den logiska grundens
bristande bärkraft och öfvergångens bjärthet
bar som sagdt författaren kanske ansvaret
lika mycket som de spelande. 1 baronens
roll, som kanske skulle kunna spelas blott på
temperament utan någon vidare konst af en
skådespelare, som hade det rätta
temperamentet, utvecklar herr Personne en stor och
aktningsvärd konst, det är mycken fart och energi
öfver hans framställning, och hade jag aldrig
sett herr Personne förr, håller jag mycket
troligt, att hans tolkning af figuren skulle
synas mig fullt tillfredsställande. Nu kan det
hända, att ett passioneradt utrop, en våldsam
klimax genom röstens klangfärg, genom en åtbörd
eller en pose för tanken tillbaka på någon af
hans förträffliga komiska, karrikerande skapelser,
och detta är en stor fara. Men det är ej
herr Personnes fel, hans samvetsgranna
studium, hans intelligenta uppfattning och säkra,
fullfärdiga framställning förlora härigenom
intet i värde. Herr Hillberg gaf rektorn
vackert och mildt, den sordin, med hvilken herr
Hillberg numera spelar, anbefalldes denna
gång af noterna. Jag tror, att bägge
rollerna vunnit på att fruarna Hartmann och
Lundberg bytt plats; uppgiften att spela blind
hade utan tvifvel med intresse omfattats af
fru Lundberg, som ej har sin lyckliga afton
i en intetsägande roll, där det gäller att
endast vara fin och indolent. Herr Johanson
hade en tråkig uppgift men löste den enkelt
och varmt, dock ligger ännu någon
opera-»tydlighet» kvar öfver hans diktion, som ej
är naturlig och hvardaglig.
Det vore att önska, att teatern ej använde
baronessan Uexkulls värderika gästspel på ny-
heter, som sedan kunna spelas af de ordinarie
artisterna (dessa bli annars lätt nog lottlösa)
utan med anledning däraf upptog »Antonius
och Kleopatra», »Ett dockhem», »Lek ej med
kärleken», »Maria Stuart», »Santuzza» eller
andra stycken, i hvilka vi hort Ida Aalberg
omtalas.
Vasateatern har börjat sin säsong med ett
stycke, hvars framgång närmar sig
Djurgårdsteaterns sista programs. Det är
»Generaldirektören», en kvick komedi af Bisson, förf. till
»Duvals skilsmässa», som spelas med fart och lif
och lust af fruarna Håkanson och Olsson, herrar
Svennberg, Olsson, de Wahl, Wahlbom m. fl.
Priset tages måhända af herr Olsson, som
gjort en riktigt bra och jämt hållen karakter.
Fröken Magnuson, som också spelar med fart
och lefverne och lust, når dock ej samma
konstnärliga verkan som de öfriga. E. G.
JOAKIM LUDVIG PHISTER.
Det gamla gardet dör! Den sist
kvarlefvande af den skådespelare-trupp,
som under trettio- och fyrtio-talen åt Danmarks
nationalscen vann anseende af en bland
Europas bästa, har aflidit i sitt nittionde år. Den
siste af Rosenkildes, Johanne Louise Heibergs,
Nielsens, Wiehes, fru Sødrings samtida i ordets
egentliga bemärkelse har gått bort, saknad
och tacksamt ihågkommen af ett helt folk, ty de
danskar öfver trettioårs-åldern, som aldrig sett
Phister under hans femtioåriga teaterbana, äro
jämförelsevis få.
Det tycks som om det varit en viss håg
och fallenhet att härma, som ursprungligen
ledde Phister in på hans lefnadsbana. Hans far,
som var lärare vid S:t Nicolai Kirkeskole i
Köpenhamn, tog ofta gossen med sig på
teatern och till bekanta, där han alltid väckte
stor munterhet genom sin förmåga att berätta
anekdoter och att härma efter bondfolkets tal
och åtbörder. Gossen, som hade ett godt
öra och ett böjligt organ, lärde sig snart
konsten att tala på olika dialekter och
härmande alla människor han hörde. Han gjorde
naturligtvis stor lycka med-detta, och så blef
det bestämdt, att han skulle till »det
kongelige». Tills vidare kunde han ej komma dit
annat än som balettelev, och den 26 april
1817 debuterade han i baletten »Lagertha»
och fick den 15 maj 1819 sjunga
bondgossens solo i »Höstgildet» och gjorde det med
så mycken friskhet och värme, att man nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
