Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 9, Sept. - Joakim Ludvig Phister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 4
DAGBOKEN.
ville ha honom till sångare. Han flyttades
öfver i kören, och här väckte han fleres af
de äldre uppmärksamhet, bland dem den store
Holberg-skådespelaren Lindgreens. Denne blef
nu hans lärare och förde fram honom i hans
första egentliga roll Per Nielsen i »Den
pantsatte Bondedreng» den 6 maj 1825. »Han
talade ett ypperligt sjællandsmål, höll
karakteren säkert utan att förfalla till öfverdrifter
och gjorde också lycka hos publiken», säger
Overskou. Dock blef det under den
närmaste tiden mest i smäktande och svärmiska
älskarroller som den unge Phister fick
uppträda. Direktionen trodde, att Phisters
egentliga begåfning låg åt det sentimentala. Denna
uppfattning var ej så falsk, som man skulle
tro, ty Phister firade ju sedan några af sina
största triumfer i sentimentalt komiska roller
(Skriverhans i Hostrups »Eventyr paa
Fod-reisen», Ole i fru Heibergs »Abekatten» m. fl.).
Men man förstod ej strax, att det var denna
komiska afart af det sentimentala som hans
begåfning anvisade honom Så följde en lång
tid, hvarunder han företrädesvis verkade som
sångare, han sjöng till och med Leporello i
»Don Juan» m. fl. maktpåliggande partier.
Det var först 1830 som han slog fullständigt
igenom som »Mygg» i »Muntra fruarna i
Windsor»; här öfverraskade han alla genom den
originela uppfinningen af en fantastisk
individualitet, som förträffligt belyste figuren, och genom
den smak, det konstnärliga lugn, den enkelhet
och naturliga komik, hvarmed han i hvarje
replik och i hvarje rörelse höll fast vid denna
individualitet. Denna roll skaffade honom fast
fot i Holberg-repertoaren; nästa säsong
spelade han sin första Henrik-roll (Maskeraden).
Hans skarpa observation af det lustiga i folks
uppträdande och hans enastående förmåga att
skapa om sin egen person, att anlägga en
»legemstor Maske», som Edvard Brandes
uttryckt det, visade sig nu i det stora
galleri af roller han spelade i stycken af
Holberg, Heiberg, Hostrup, Moliére och Scribe och
många, många flere. Att ingå på dessa kan
ej komma i fråga. Phisters roller nå den
aktningsvärda siffran af 653. Hans största
betydelse är som Holberg-skådespelare, ty
genom honom bevarades den gamla
traditionen, och genom hans geniala framställning blef
den nationela diktningen uppskattad, förstådd
och älskad af den ena generationen efter den
andra. Och som han fostrats af Lindgreen,
så fostrade han Olaf Poulsen och Sophus
Neumann. Huru mycket Phister fasthöll vid
traditionen kunde äfven en främling märka,
som vid någon Holberg-föreställning under
senare år satt långt ned på parkett och då
till äfventyrs fick se den lille gubben med de
fina, intelligenta och rörliga dragen, som satt
på nedersta bänken och med spänd
uppmärksamhet följde med replikerna, med halfhögt
tal för sig själf eller oartikulerade ljud
gifvande sitt bifall eller klander till känna. Det
var traditionens kraf, som då gjorde sig
gällande.
Den roll, i hvilken Phister blifvit kanske
mest berömd, är Klockaren Link i Johan
Ludvig Heibergs enakts-vådevill »Nej». När
Heiberg var teaterchef, var Phister en af
motståndarne inom skådespelarepersonalen. Fru
Heiberg, som annars i sin utomordentligt
intressanta memoar-bok »Et Liv» har svårt att
göra sin mans motståndare rättvisa, uttalar
sig på många ställen om Phister som
skådespelare i de mest ampla loford. Om
tillblif-velsen af »Nej» berättar hon: »Det hade af
en händelse fallit mig in, huru många
nyanser som kunna inläggas i det lilla ordet »nej»,
och nu föddes hos mig en önskan, att
Heiberg skulle skrifva en vådevill, som skulle heta
»Nej», och där detta ord skulle vara inflätadt
i intrigen. Han gjorde det, och några dagar
därefter inbjöd Heiberg Phister, som skulle
utföra hufvudrolen, att komma till oss en
afton för att höra stycket. Heiberg läste det
nu högt för oss och sjöng alla sångerna för
att Phister skulle få en idé om vådevillen i
dess helhet. Heiberg kunde aldrig glömma
Phisters glädje öfver stycket och den roll han
skulle spela. Han skrattade och grät,
omfamnade Heiberg och stannade kvar långt in
på natten i den mest uppsluppna stämning.
— Phister var den af alla skådespelarne som
Heiberg satte högst. Han beundrade denna
snabba och säkra uppfattning, hans smak och
hans samvetsgranna återgifvande af hvarje ord,
hans hofsamhet och punktlighet i tjänsten. —
Phisters Klockar Link är något af det
utmärktaste — kanske det allra utmärktaste
som denne skådespelare gifvit på hela sin
långa teaterbana. En ensemble sådan som
den, hvarmed detta lilla stycke gick öfver
scenen, får man visst svårt att finna maken
till på någon teater i Europa.»
Stolta ord, uttalade af en af de
medspelande, men flere decenniers danska
teaterpublik vittnar, att de voro sanna!
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
