Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Gustaf af Geijerstam: Kampen om kärlek - 2. Af A. R. - Per Hallström: Briljantsmycket. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
7 i
bror, Erik Grane, glidit bakut i mitt minne,
blifvit brynt af rost och påsedd med half
ömkan som en flyktig flamma jag skämdes
för att ha ägt. Den breda uppriktigheten
i denna bekännelse bör förlåtas, när jag
skyndar att tillägga, att jag beundrar Kampen om
kärlek med en styrka, som vuxit genom nio
års väntan. Den dyrkan man ägnar en kär
konstnär torde vara mera pålitlig och fastare
grundad än den vördnad en brytningsårens
väckare får på sin lott. Kanske känner den,
som skrifvit Kampen om kärlek, först nu sitt
väsen i samklang med sitt verk, därom kan
man dock intet veta. Men säkert är, att
det mål han nått ligger högt upp emot den
djupast tänkande och framsynt hänförda
nutids-ungdomens konstnärliga ideal. Det hopp
är icke orimligt, att de, som skola komma, i
honom kunna få se en mästare, ärlig, i
oafbrutet flytande utveckling, genom synder och
fel gjord säker på sina medel, en mästare att
följa, om han icke stannar, och, om han
stannar, att stena.
Kampen om kärlek har fyra förtjänster, som
göra dess läsning till en njutningsrik högtid.
De händelser, som förtäljas, äro icke fula
eller hvardagliga. I all sin rätliniga
enkelhet bli de spännande genom den hands
mjukhet som ordnar dem — tyget är anspråklöst,
draperingen gör det dyrbart. En gång, i
Margit, användes ett födelsemärke som
tragisk språngbräda — men det är så länge
sedan ett dylikt medel användes i den fina
litteraturen, att det nästan förefaller som ett
lyckligt fynd. Det är öfverflödigt att
påpeka, att diktaren icke en gång berör den
gängse moralens flytande gräns; de äktenskap
han skildrar äro lagliga och respektabla.
Språket är vekt, som de minnen det
kläder, det är dämpadt och jämnt som ett
drömmande soliloque. Vårt svenska språk är styft
och sprödt och hårdt att spänna kring
sammansatta själars mångkantade stämningar.
Hänsynslös djärfhet vid nydaning af former och
vändningar hos en som kan skall säkert
litterärt föra oss upp — i rang med våra
framskridne grannar. Tills han kommer, som med
Stevenson kan säga 1 live in words, blir mången
stämning ordlös eller stammande. Den, som
vill undgå plattheten eller det tillgjordas
dräpande hvirflar, har till räddning blott
försiktig omsorg i valet af gängse och profvade
ord och tyst resignation för det som måste
lämnas osagdt.
De män och kvinnor, som uppträda i
denna bok, äro rikt utrustade till kampen
om läsarens intresse. De gå torrskodda
genom näringssorgernas modd, och de tänka
icke för mycket. De dväljas i sina
kärlekskänslors molniga skenvärld, dit en konstnär
gärna går att söka dem, ty själfva sorgen
blir där musikalisk. I ett långt svart tåg
skrida förbi vårt minne de moderna böcker vi
läst, deras klagan har varit så ynklig, att en
tragedi af Racine stundom blef som en
tröstande väns tal. Kampen om kärlek väcker
tankfullt allvar utan denna smärtsamma
beklämning, som födes af så många andra
modernas meningslösa kval. Här lider man för
att bereda läsaren ett estetiskt nöje — den
enda ursäkt för lidande framställdt i
konsten.
Den fjärde förtjänsten är diktarens
renläriga kärleksdogmatik, som kommer att göra
honom till läsarinnornas afgud. Hvarken den
Ola Hanssonska Alltagsfrau, könet vordet kött,
eller den rudimentära emancipationskvinnan
kommer att uthärda ett modets omslag,
medan kvinnan, som älskar och lider, outsinlig
och evigt ny i sin omväxling, är ouppslitlig
som modell. »Fru Gerda», lögnerskan, som
älskar sin man och i hans närhet förmår
suggerera sig själf lycka, är en studie i modern
kvinnopsykologi, i all sin diskretion mera exakt än
de fordringsfulla analyser, hvilka nu äro i ropet.
Skönast skiner dock diktarens tro på den naiva
kärlekens lifsbärande kraft i »Gamla bref». Vi
ha nog alla vår »docentafhandling», som skall
göra oss till store män, men stackars vi, om
den får oss att glömma aftonsången i
kärlekens kapell. Jag beundrar den, som
predikar, likt hr Gustaf af Geijerstam, evangeliet
om den älskade kvinnans storhet.
A. R.
PER HALLSTRÖM:
BRILJANTSMYCKET
och andra berättelser.
Wahlström & Widstrand, Stockholm.
Det är en ren och frisk charme öfver
dessa noveller, det är det första
intrycket, som genast slår läsaren till mötes;
där fmns också något annat och mera i dem,
något, som endast kommer den till godo,
som känner den rätta läsarten. Det är
nämligen så med det mesta af hvad Per
Hallström skrifver — och han är icke ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
