Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Per Hallström: Briljantsmycket. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
om det för öfrigt, det är något af samma
förhållande med Jonas Lie och med ännu flera
— att det kommer ut, bildlikt taladt, i två
olika upplagor, som kosta lika mycket och
ha exakt samma typografiska utstyrsel, och
likväl är den ena en godtköpsupplaga, den
andra en lyxedition. Den ena,
godtköpsupplaga^ tränger ned till mycket breda lager
af publiken, ända långt ner bland dem, som
hysa samma respekt för idéer och poesi som
omusikaliska personer för symfonikonserter.
Diktaren och tänkaren bevara inför dessa
förträffliga människor sitt inkognito — en
lycklig gåfva! — och narra dem att höra
en hel symfoni till slut, att höra den med
mycket nöje till på köpet i tanke att den
är något i ungefär samma stil som »Hon är
den enda jag har kär». Jag kallade den en
lycklig gåfva, denna diktarens förmåga att
ute bland mängden bevara sitt inkognito; den
har också en annan egenskap, nämligen den
att icke falla på andras lott än deras, som i
likhet med Per Hallström icke ha
eftersträfvat den. Andra ha med afsikt sökt att rycka
den till sig och att sätta den i system; det
har icke lyckats, eller det har stundom
lyckats alltför väl, så väl att deras inkognito
aldrig blef röjdt och deras författarskap
blef uteslutande godtköpsupplaga. Men den
andra, lyxeditionen, blir fåtalets egendom;
och då vi naturligtvis alla höra till fåtalet,
är det med den vi här ha att göra.
Tag en af dessa nio berättelser, sins
emellan så vidt skilda i valet af ämne och miljö som
om de vore tre eller fyra olika författares verk,
och likväl så omisskännligt samma utpräglade
personlighets barn —tag till exempel »Amor»:
en rätt alldaglig och likväl rätt bizarr
historia, som man i början nästan vill taga för
en humoresk, i den grad följa tokroligheterna
slag i slag. Där är en gammal sjuk och
knarrig fru, hvilkens alla nycker och infall strös
ut i en stil, som aldrig slumrar till, men som
heller aldrig sträfvar att göra väsen af sig
för egen räkning; där är hennes fyrfioåriga,
oändligt tålmodiga, oändligt ödmjuka och
oändligt godhjärtade tjänarinna, som ser ut som
ett ullgarnsnystan i ansiktet, och som
slutligen gifter sig med en stackars blind man,
visst icke för att slippa ifrån sin besvärliga
tjänst, utan därför att han behöfver henne,
och emedan hon just därför på sitt sätt har
blifvit kär i honom. Från det alldagligas
botten reser sig det allmänmänskliga; bizarre-
riet och tokroligheterna sjunka undan — de
voro icke heller där för sin egen skull —
och humoresken förvandlas till ett litet
gripande konstverk. Och så »Briljantsmycket»,
den berättelse efter hvilken förf. har
uppkallat sin bok; vi äro där i en helt annan
värld än nyss, i en annan sfer af själslifvet.
Diktaren har här slagit an ett underbart ljust
och vemodigt och skärt ackord — skärande
också på samma gång, om man rätt lyssnar
efter.
Samlingens bägge längsta och kanske också
betydligaste noveller äro emellertid den första
och den sista »I blå skogen» och
»Ungdomsskeppet», den senare med ämnet hämtadt från
den grekiska sagotiden, den förra en
dystert betagande nordisk vildmarkshistoria, i
hvilken naturen visar sina tvenne ansikten,
det lugna leendets och den paniska
skräckens.
Som stilist har Per Hallström sin alldeles
egendomliga plats: han skrifver en prosa som
ständigt förutsätter att läsaren ögonblickligen
skall träffa de tonfall, med hvilka författaren
i tanken har sagt satsen. Hans stils säregna
behag liksom också dess brister äga sitt
ursprung just i detta förtroende till läsarens
förmåga att recitera rätt. Den får
därigenom mera smidig naturlighet än välljudande
och säkert afvägd rytm, dess färg blir mera
förandligad än fängslande för ögat,
stämförin-gen tar försteget framför melodien; den
närmar sig, när den står på sitt högsta, ett
själslifvets omedelbara fonogram med förmåga
att gifva evighet åt äfven den flyktigaste
nyans af en tanke, en stämning. Hvad den
icke når och knappast heller synes åsyfta
att nå, är frasens afrundade och helgjutna
pondus; det retoriska elementet är
fullständigt borta. Det är icke utan att man till
och med saknar det en smula, då man läser
första sidan af en bland Per Hallströms
noveller, kanhända emedan man i regeln har
vant sig att hämta sina stilistiska ideal från
de romaniska språken, särskildt latinet och
franskan; men ju mera man läser sig in i
denna stil, desto villigare följer man alla
skiftningar af dess utprägladt personliga föredrag;
och desto klarare ser man vidden i det
afstånd, som skiljer den icke blott från
dilettantens afsiktslösa famlande och från
medelmåttans korrekta banalitet, utan också från
språkvirtuosens stilistiska gourmandise.
Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
