Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 11, Nov. - Mathilda Malling: Eremitageidyllen. Af Hj. S. - Johan Vising: Dante. Af H. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
ligt distinguerad stil skildrar hon oss
slottsrummen på Chevrette och Eaubonne, de
inlagda golfven, tapeterna af lyonersiden,
möblerna och alltsammans; dräkterna både vid
morgontoaletten, vid middagen och vid supén,
och tygen, af hvilka de äro gjorda, och hon
berättar tusen andra små detaljer, som råkat
undfalla Rousseau, t. ex. att M:e d’Houdetot
är närsynt och att M:e d’Epinay har en finné
på högra ögonlocket.
Rätt betänkt är ju också detta den enda
förnuftiga för att icke säga den enda
tänkbara lösningen af den något bizarra uppgift
författarinnan satt sig före. Det väsentliga i
Rousseaus kärlekshistoria har det naturligtvis varit
henne liksom hvar och en annan omöjligt att
i romanform återgifva utan att plagiera eller
rent af kopiera Les Confessions; hon har
alltså icke haft något annat val än att blott
flyktigt beröra det (så flyktigt att den, som
icke känner Les Confessions, endast med
svårighet torde kunna hålla tillsammans de
splittrade episoderna i Eremitage-idyllen) och att
i stället uppehålla sig vid oväsentligheterna.
Det återstår alltså endast att bedöma det
sätt, på hvilket fru Malling har löst den
sålunda reducerade uppgiften, och därom är
föga annat än godt att säga. Hon känner
tydligen mycket väl den tid hon har gått att
skildra, och hennes stil har verkligen artistiska
egenskaper; den flyter lätt och behagligt utan
att därför vara värst banal. Bipersonerna äro
i allmänhet skickligt behandlade; särskildt har
man rätt mycket nöje af den egendomlige
hr d’Epinay, som likväl af sin hustrus
giftiga och roliga penna blifvit — i hennes
memoarer, särskildt i brefven till Grimm —
förevigad på ett sätt, som stälier fru Mallings
för öfrigt förträffligt skrifna lilla
sängkammarinteriör en smula i skuggan.
Det är i det hela skada, att denna i flera
hänseenden rätt artistiska lilla bok redan på
grund af sitt ämne skall sitta fast i detta
förargliga antingen — eller: antingen har man
läst Les Confessions, och i så fall är
Eremitage-idyllen ett hors d’æuvre, eller man har
icke läst Les Confessions — men i så fall
är det naturligtvis den man bör läsa.
Hj. S.
JOHAN VISING: DANTE.
Göteborg. Wettergren & Kerber.
Få äro de arbeten, söm på svenska
behandla den italienska litteraturen. Icke ens
Italiens störste skald, Dante Alighieri, har
hittills åtnjutit äran af att äga en
själfständigt utarbetad monografi på vårt språk.
Öfverhufvud taget torde Dante för den
svenska allmänheten vara föga känd. Och
orsaken därtill är lätt att se, ty Dante är för
den, som önskar göra hans bekantskap, både
genom den stora lärdomsapparat, han
begagnar, och på grund af sin medvetna
dunkelhet en ganska svårtillgänglig författare. Han
fordrar äfven af fackmannen ansträngning för
att blifva förstådd och blottar sina rika
skönhetsskatter endast för den, som äger
tålamod att genom trägna studier göra sig
förtrogen med hans diktnings säregna karakter.
Därtill kommer, att man för att kunna njuta
af hans verk i original måste vara ganska
hemmastadd med det italienska språket. Att
åter läsa hans hufvudarbete, hans berömda
Divina Commedia, i den enda svenska
öfversättning, vi äga, kan endast ge en mycket
ofullständig föreställning om originalets knappa
plastiska form. Hvarken i fråga om trohet gent
emot detta eller med hänsyn till virtuositet i det
svenska språkets behandling kan den sägas fylla
billiga anspråk. Men så äro också
svårigheterna att på ett rimfattigt språk som vårt
återgifva Dantes kraftigt huggna terziner
ovanligt stora.
Att Dante således hos oss förblifvit föga
mera känd än till namnet, måste anses
såsom en verklig brist i vår svenska litteratur.
Europa har gjort mycket, som är skönt»,
säger en af det moderna Englands yppersta
tänkare, Carlyle, »det har byggt stora
städer, grundlagt vidsträckta riken, sammanbragt
encyklopedier, skapat system, opinioner och
sedvänjor, men det har gjort mycket litet,
som går upp mot Dantes tanke.»
Man måste därför vara professor J.
Vising tacksam, som icke låtit skrämma sig af
det svåra värfvet att genom en populär
monografi öfver Dante söka göra honom bekant
för en större krets utaf svenska läsare. På
danska hafva under de senare åren försök i
liknande riktning gjorts. Jag erinrar t. ex.
om Vedels bekanta Dante-bok, som utkom
1892. Vedel fäster sig däri i främsta
rummet vid Dantes diktande verksamhet. Äfven
professor Vising har sedermera i en uppsats
öfver Dante i septemberhäftet 1895 af denna
tidskrift utvecklat liknande estetiska
synpunkter.
I sin nya monografi har professor Vising
däremot låtit analysen af Dantes konstnärs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
