Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 12, Dec. - Norska och danska böcker. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 DAGBOKEN.
läsaren för att taga honom i ryggen, då han
minst väntar det: med ens glimmar det till
i berättarens ögon,’ stämningen får en annan
intensitet, orden en annan betydelse, och man
öfverraskas — för cirka tjugonde gången,
om man hör till Pontoppidans trofasta
läsekrets — af att man har att göra icke blott
med en fin konstnär, utan med en diktare.
»Højsang», Pontoppidans senaste bok, är
också den ett utslag af samma på en gång
blyga och stolta konstnärsskap. Han berättar
här i jag-form en episod från sin ungdom.
Hans första lilla Köpenhamnskärlek
passerat-förbi i minnet, en liten och lätt vunnen seger
med desillusionen tätt i hälarne; så vänder
han Köpenhamn ryggen och drar ut åt landet
på upptäcktsresa efter de stora upplefvelser
och de våldsamma passioner, som fyllde hans
fantasi och för hvilka han trodde sig skapad.
Något af det han söker finner han också,
men i stället för att bli romanens hjälte, får
han nöja sig med att vara åskådare, och
romanen blir af ett annat slag än den han
drömde om .. . Och när det hela är förbi
och han vänder tillbaka till sitt Kjøbenhavn,
har han likväl icke gjort sin upptäcktsresa
förgäfves, ty han har en erfarenhet mera;
de stora upplefveiserna och de våldsamma
passionerna stå icke längre för hans
sinne-omflutna med samma trolska dager af heligt
mysterium som förr. Och dock faller det
honom svårt att helt och hållet uppgifva sin
gamla tro: det händer honom stundom ännu,
att han sitter med handen under kinden och
drömmer . . . »drømmer om en ny slægt, hos
hvem de store Passioner ikke som hos vor
er et uhyggeligt Delirium, der ufravigeligt
ender med Selvmord eller Vanvid, men for
hvem Lidenskaben er som et helligt
Igen-fødelsens Bad, der adler Sindene, staalsætter
Viljerne, udspænder Aandens Vinger til på
Ørnevis at hæve sig i støt og stolt og rolig
sejlende Flugt...»
Vackra drömmar.
Den hos oss föga kända men i sitt
hemland så högt skattade norska författarinnan
Alvilde Prydz har stundom något af en
kvin-lig Bjørnson öfver sin litterära fysionomi.
Särskildt ha hennes kvinnogestalter mycket
gemensamt med de stolta och viljestarka
Bjørn-sonska hjältinnorna; mannen däremot har i
Alvilde Prydz’ estetik en gång för alla fått
sig anvisad det svaga kärilets roll.
»Gunvor Thorsdatter till Hærø» rymmer
många sidor, som skulle kunnat vara skrifna
af ett geni; riktigt stor litteratur blir det
hela likväl icke. Allt det bästa författarinnan
vet att tänka och säga om en kvinna har hon
samlat i Gunvors gestalt. Man förstår nästan
strax, att det icke skall lyckas förf. att finna en
man som är henne värdig; det skulle knappast
ha lyckats henne ens om hon gripit sig an
med den saken med vida bättre vilja än hon
synes ha gjort. Gunvor Thorsdatter älskar
två män. Först Svein Torgersen, en ung
läkare, hennes trolofvade. Af flera skäl drar
det emellertid ut på tiden med brölloppet,
och under tiden får hon en annan blick pä
honom: han var icke den hon hade trott
honom vara. Emellertid har hon aldrig en tanke
på att bryta sitt en gång gifna ord — förrän
hon just i rättan tid, kort fore lysningen, får
veta, att han har varit henne otrogen,
hvarvid hon, som rätt och billigt är, bryter
förlofningen och i stället gifter bort sin fästman
(naturligtvis utan ett muck från hans sida)
med den unga flicka, som har hjälpt honom
att vara otrogen. Så var det den andre,
sorenskriver Falck. Det vill synas, som om
författarinnan verkligen hade velat göra sitt
bästa att af honom skapa en manlig figur med
förmåga att i romanens vågskål något så när
balansera Gunvors hjältinnegestalt; på sätt och
vis har hon lyckats, ty Falck intresserar •—
låt vara att man tycker sig ha träffat honom
en och annan gång förr i litteraturen.
Likväl förstår läsaren strax, att det icke kan bli
något par af de två. Sorenskriver Falck har
redan lefvat sitt lif och slagit ned sina
bopålar på andra sidan om lyckodrömmen,
framtiden, förhoppningarne; han går nu helst ur
vägen för de stora passionerna och vågar icke
längre hysa någon djärfvare önskan än den
att i lugn och ro få supa ihjäl sig. Så blir
det då till sist intet annat öfrigt för Gunvor
Thorsdatter än att drunkna under ett försök
att bringa hjälp åt några skeppsbrutna.
»Gunvor Thorsdatter til Hærø» är en
vacker och ståtlig bok, och likväl är det en
bok, i hvilken löjet här och där ligger på
lur bakom författarinnans rygg. Saken är
den, att berättelsens patos är en smula för
högt stämdt: det hela är tillskuret i
proportioner, som förf:s begåfning icke helt och hållet
räcker till att fylla ut.
Men där finnas episoder, som äro
beundransvärda. Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
