Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 12, Dec. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN. 7 i
TEATER.
STOCKHOLMS TEATRAR.
K. Dramatiska teatern.
Nov. 14. Offrad. Drama i 4 akter af José
Eche-garay. Öfversättning och bearbetning
af Carl Bovallius.
Vasateatern.
Dec. 2. Grefvinnan Fritzi. Lustspel i 3 akter af
Oscar Blumenthal. Fri öfversättning.
I Echegarays drama »Offrad» återfinnas
samma motiv som i hans andra dramer. Så
väl det tanklösa skvallret hvilket »jumps to
conclusions» om andras brottslighet
(hufvud-motivet i »Galeotto») som äfven barnens
skyldighet att hämnas eller försona föräldrars
oförrätter eller brott (den tragiska konflikten
i »Mariana») spela här dominerande
hufvudrol-ler. Detta sista motiv sammanhänger med
den spanska dramatikens urgamla böjelse för
»le point d’honneur», det förra är ett
modernt drag, hvilket så vidt jag vet är
Echegarays egen sats, som, starkt uttalad i ett
med teknisk säkerhet byggdt och för god
ka-raktersteckning utmärkt drama, gör ett så
kraftigt, öfvertygande och originelt intryck
som fallet är med »EI gran Galeoto» såväl
i Lindaus tyska bearbetning som i fru
Nybloms svenska.
Jag har mig icke bekant, om »Offrad»
i förfrs produktion gått före eller följt efter
de andra styckena, men det synes mig
snarare bära prägeln af att vara ett
efterklangs-arbete, ett senare uppkok på två gamla
spikar som dragit. I »Offrad» återfinnas
författarens för en dramaturg ovärderliga
förtjänster i handlingens spänning och raska
utveckling, i karakterernas våldsamt sjudande
lif och i den skarpa motsättningen mellan
några människoödens djupaste tragik och
om-gifningens alldagliga brackighet. Men det är
först i de två sista akterna som alla dessa
präktiga saker komma till sin rätt, de båda
första äro en mycket långrandig exposé,
blottad på spänning och pulserande lif och
ägnad nästan uteslutande åt brackigheten.
Det är, åtminstone som stycket gifves på
vår seen, först i andra aktens sista seen sotn
spektaklet börjar — och det är nästan för
sent. Den skarpa motsättningen mellan de
bägge kvinnliga rivalernas vidt skilda
naturer, som båda döljas under en vacker och
sympatisk yta, är heller intet alldeles nytt
uppslag, men det är användt med stor
skicklighet, och från andra aktens effektfulla
slutscen med Judaskyssen, då alla (utom förf.
och åskådaren) med Don José måste fråga:
»Hvilken är Kristus, hvilken är Judas?» är
det deras strid som tager vår andlösa
uppmärksamhet i anspråk.
Det är goda artistiska men alldeles olika,
ja motsatta egenskaper som fruarna Hartmann
och Lundberg medföra till denna strid. Fru
Hartmann spelar här intet ögonblick på sitt
temperament — jag har aldrig mer än
möjligen i »Vi skiljas» sett henne så fri från
sitt vanliga manér — hon spelar på sin
teknik och rutin, och bägge äro betydliga. Hon
har i Frankrike lärt sig särdeles mycket af
denna ovärderliga teknik, som hos oss för
närvarande är så sällsynt, hon kan sin sak
och kan med intelligens afväga sina medel
för sitt mål, med ett ord hon vet hvad hon
vill och hur hon skall göra för att få fram
detta. I den dubbelnatur af hycklerska och
passionerad kvinna, som hon här skall gifva,
lyckas henne den senare facen bäsr,
hyckleriet blir kanske något för mycket
understruket, hon är i sådana scener för mycket
tam som ett lam, för litet mjuk som en katt,
och detta gör öfvergångarne nästan för
skarpa, när det sedan gäller att »visa klorna».
Men det måste erkännas, att hon för det
mesta bemästrade öfvergångarne med
säkerhet. Fru Lundberg däremot har ett rikt,
impulsivt, om ej direkt sydländskt så
dock-våldsamt temperament, som kommer henne
förträffligt till pass i Matildas roll. Denna
roll har ej så många facer som Enriquetas,
den kan mera spelas i samma tonart hela
tiden, dock tror jag, att mera teknik, d. v. s.
mera verklig öfning — både i ensamheten
och inför publik — skulle lätt förtaga den
monotoni, som nu, i bokstaflig bemärkelse
särskildt hvad talet beträffar, tynger
prestationen. Fru Seelig-Lundbergs rika naturliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
