Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dagboken. Bilaga till Ord och bild
- N:r 12, Dec.
- Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagèoüën*.
95
MUSIK.
K. OPERAN.
Nov. 30. Philemon och Baucis. Coppelia.
KONSERTER.
Nov. 21. Hr Hennebergs konsert.
» 24. Filharmoniska sällskapets första konsert.
» 30. Fröken Thora Hvass’ kammarmusiksoaré.
*
Från Operan är, utom hr Lemons särdeles
lofvande uppträdande som Romeo och en
misslyckad repris af »Fra Diavolo», endast att
nämna upptagandet af »Falstaff» och
»Phile-mon och Baucis». Falstaff, den gamle Verdis
senaste opera, är ett i flera afseenden
märkligt verk och främst beaktansvärdt såsom ett
lyckadt försök till modernisering af
buffa-ope-ran. Verdi har själf kallat den lyrisk komedi
och därmed antydt, att han velat ha den
betraktad såsom ett verkligt lustspel, en
Shakspere-komedi i musikalisk skrud.
Alldeles som hos Shakspere omväxla här de rent
komiska scenerna med lyriska inlägg, blott
är komiken hos Verdi italienskt buffa-artad.
För den mer germanska humorn saknar han
uttryck, något som i allmänhet är fallet med
sydländingar, och icke är hans lyrik, ehuru i
sin art delvis rent af hänförande genom
stämning och välljud, heller af den svärmiskt
romantiska arten, hvilket dock gör mindre i
denna pjes, då kärleksscenerna, hvilka i
Nicolais opera utfylla en lång tablå med musik
i konserterande stil, i Shaksperes »Muntra
fruar» äro helt korta och, hvad man icke
skulle tro, helt torrt moraliserande. De ömsom
burleskt fantastiska, ömsom mer romantiska
älfscenerna i sista akten ha däremot lyckats
bättre för Nicolai, som hade Mendelssohns
mästerliga musik till »Midsommarnattsdrömmen»
i godt minne. Äfven Verdis musik är dock
här ganska fin och delikat i färgerna.
Hvad som gör att Verdis opera som helhet
står afgjordt öfver Nicolais, är emellertid den
noggrannare sammangjutningen af text och
musik. Verdi har här skapat en ny
deklamatorisk stil, delvis sammanfallande med den
han användt i vissa scener af Othello, men,
såsom i ett komiskt verk är nödvändigt, med
andra accenter och i det hela rörligare dialog.
Detta hindrar naturligen icke, att verkliga
melodiska skönheter kunna förekomma, något
som också är fallet, och detta icke blott i de
rent lyriska scenerna. I det hela skrifver
Verdi äfven vid deklamatoriska ställen
melodiskt och sångbart, såsom höfves en
italienare, och det en italienare med så luttrad
och förfinad smak, som den Verdi på sin
ålderdom lyckats förskaffa sig.
Icke alltid har hans stil varit så fri från råheter
och banaliteter som nu. Det är för kändt, för
att jag här skulle behöfva annat än flyktigt
beröra det, att »Trubadurens» komponist för de
brutala och triviala ställena i sin musik i
årtionden var formligen lyst i bann af alla med mer
förfinad musikalisk smak begåfvade personer,
och äfven af dem, hvilka hade öppet sinne för
friskheten och den glänsande melodiprakten i
denna musik, som man nu för tiden är böjd att
allt för mycket ringakta, därför att man under
åratal hört den ljuda från positiven. Hvilken
utveckling har icke Verdi sedan genomgått!
Minns t. ex. orkestern i »Trubaduren», och hör
sedan på den i »Falstaff»! Allt är här
konstnärligt afvägdt, klangskiftningarne
beundransvärda, samt harmonierna’ af en förvånande
rikedom och originalitet. Mångenstädes, såsom
i första och fjärde tablåerna, ger dessutom
det intressanta tematiska arbetet i orkestern ett
fast underlag åt den mer fritt behandlade
dialogen, i hvilken parlando-tonen förhärskar. Det
hela är ett beundransvärdt verk, rikt och
skiftande, men nästan alltid ungt och friskt i en
grad, som, då det gäller ett arbete af en
åttioårig komponist, är rent af underbart.
Till att genomgå de enskilda scenerna finns
här ej plats. Jag påminner blott om den
briljant skrifna första scenen på värdshuset, som
slutligen mynnar ut i den deklamatoriska
monologen om äran, den intagande, ömsom
skalkaktiga, ömsom bredt burleska, ömsom lyriskt
smältande musiken i trädgårdsscenen,
buffa-duetterna mellan Falstaff samt Quickly och
Ford, den originela och sprudlande finalen
i andra akten, Nanettas och Fentons luftiga
och smekande solon samt slutligen den
komiskt pompösa fugan.
Man kan tycka, att detta verk, som
onekligen hör till det märkliga, som tonkonsten
under de senaste decennierna frambragt, och
som är skrifvet i en stil, hvilken har stora
betingelser att bli rådande inom framtidens
buffa-opera, hvilken helt säkert icke kommer att
skrifvas i stil med »Mästersångarne» —man
kan tycka, säger jag, att ett sådant verk
borde hälsats med glädje, och att man borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0739.html
