Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 12, Dec. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
DAGBOKEN.
möjligheter framträda nu som många gånger
förr, de nya segrar i tekniskt afseende, som
en stor och tacksam roll alltid borde bereda
henne, kunde jag ej i önskad grad spåra.
Och så till sist en småaktig
regissörsanmärkning! Det skulle helt säkert göra stor och
god verkan, om hon ville afstå från den
teatraliska effekten af en släpande svart
sidenklädning i sista akten. Matilda kommer att
hindra bröllopet på det sista ögonblickets
impuls, som hon går och står, i
promenaddräkt eller i hvardagsklädning. Men det
vore kanske att bryta coutumen — den där
svarta sidenklädningen den bärs ju af Odette,
af Suzanne d’Ange, af Fernande, af Lady
Tartuffe och af så många andra i sista akten!
Herr Skånberg har som Fernando en
afgjordt lycklig afton, det är fart och kläm i
hans spel, han tyckes till och med spela sig
varm, och i och med detsamma äro de fel,
som man stundom kan förebrå honom — en
viss honungsöt sliskighet, spel med publiken
och ett meningslöst ögonrullande — liksom
bortblåsta.
Herr Palme har en svår och otacksam
seen, hvilkens repliker han säger skickligt.
Det enformiga i hans placering, som
naturligtvis måste tillskrifvas regissören, att han
nämligen nästan hela tiden står lutad öfver
ryggstödet bakom den soffa, där Enriqueta
sitter, hade minskats, om ock ej försvunnit,
ifall det funnits fyra eller sex soffor i stället
för fattiga två! Herr Örtengren är mot
slutet af stycket en präktig Don José, i
början anstränger han sig för mycket att få
en lätt och förbindlig salongston och talar
under ett ideligt och tröttande
småleende. I Don Lucas roll hade jag hellre sett
herr Personne eller hr Hedlund än herr
Bæckström — icke för att hvarenda spanjor
behöfver vara så extra spansk, utan därför
att herr Bæckström är så extra lokalt
nordisk. Af liknande men ej alldeles samma
grunder hade fru Fahlman eller fru Sternvall
tilläfventyrs gifvit mera verklig salongston åt
Donna Concha än jag nu förmådde spåra
hos fröken Åhlander, som i stället för
verklig nobless gärna får en ton af högdragen
intrigante, som ingalunda passar Donna
Concha, hvilken väl skall vara en hjärtegod men
inskränkt och kortsynt fostermoder, som gör
Matilda den blodiga oförrätten fullkomligt
»bona fide».
När jag lämnade Vasateatern efter
pre-mièren af -Grefvinnan Fritzi», hörde jag en
grånad och erfaren teatervän säga i
korridoren: »Det är synd att den här teatern, som
var på sä god väg med sin spellista, tagit
upp ett så underhaltigt stycke; det kunde
ju passa på dramatiska teatern!» Det var
elakt sagdt, men där ligger nu som så ofta
en viss om ock litet bitter sanning i
elakheten.
Och hvarför skall Vasateatern spela det?
Det är en offentlig hemlighet, att herr Ranft
har lådorna fulla af en ny, god och litterärt
värderik repertoar, och han har ju särskildt
i höst visat sig kunna göra särdeles lyckliga
grepp i fjärdingen. Ingen människa kan väl
finna detta lustspel lustigt, rollerna erbjuda
inga särskildt frestande uppgifter, och styckets
s. k. tendens är en banal och falsk fras, till
leda omtuggad på scenen i »Adrienne
Le-couvreur», Edmond Kean», »Sullivan»,
»David Garrik» och i novellform i Bjørnsons
»Fiskerjenten». Det spelas emellertid, och
spelas å flere händer icke illa. I synnerhet
äro uppsättningen och inöfningen samvetsgrannt
gjorda. Fröken Lundeqvist gaf titelrollen
med värme och öfvertygelse, och denna unga
skådespelerska har en naturlig och frisk
diktion, för hvilken det skall kräfvas herr
Blumenthal deklamationer innan den låter
krystad och onaturlig. Fröken Gottschalk var
èn behaglig men kanske något för tam
operettdiva, och herr Klintberg försökte sig icke
utan framgång på den nyare tyska komediens
patent-typ: den bornerade sports- och
klubbmannen på 20 år och lika många tusen mark
i räntor. Måhända hade stycket vunnit, om
herrar Sternvall och Byström ej varit litet
tråkiga i sina roller, de löste emellertid sina
fullkomligt schematiska uppgifter på ett
oklanderligt schematiskt sätt och spelade hvar och
en på sitt manér, och sådant ha de bägge
godt om. Herrar Hultman och Hagman
gåfvo lyckadt ett par bifigurer. E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
