- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 /
4

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Runebergs värld. Af Werner Söderhjelm. Med 14 bilder - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4

WERNER SÖDERHJEI.M.

nästan dagligen erfarit, huru traditionerna
om honom ännu likasom fylla luften.
Hemulsmännen i första hand äro
visserligen få nu mer. Men deras beundrande
hågkomst och storheten af dess föremål
har genomträngt hvad de förtälja och
gått i arf till deras åhörares, söners och
sonsöners, generation utan att försvagas.
Det är som vore hvar och en af denna
stads inbyggare medveten af att
fosterlandet i hans vård lämnat ett minne, som
ej får fördunklas. Det är icke en blind
kult, en sådan som ägnas Goethe i
Tyskland och som knappast gör klart för sig
hvad den dyrkar. Runeberg står oss för
nära både i tid och lynne för att i våra
ögon bli på något sätt transcendental.
Han var så mycket människa i allt, och
han ville vara det. Därför känner man
sig så i släkt med honom, och därför
älskar man att berätta och lyssna till
alla dessa personliga erinringar och
historier, hvilka rycka honom närmare oss,
på samma gång de ständigt gifva oss
en påminnelse om, huru han i sin
mänsklighet var större än de allra flesta.

o

Runeberg blef genast medelpunkten
icke blott i den trängre kretsen af sina
kolleger vid gymnasium utan också utom
den. Ingenting hör man så prisas som
hans märkvärdiga förmåga att höja och
lifva en samvaro med sitt tal, i synnerhet
då han riktigt ville »blåsa ut», som han
plägade säga. Han kunde, säges det,
i början sitta tyst, sedan begynna att
berätta historier, alltid upplefda och
alltid med en udd, som innehöll annat än
ämne för några sekunders löje, och sist
föra samtalet öfver till viktigare saker,
särskildt litteratur. Han talade icke
ensam, ty hans framställning ryckte alla
med sig, och karakteristiskt är fru
Runebergs yttrande, att han »kunde slå eld
i folk, så att hvilka flintor som helst
gnistrade i hans sällskap». Den ryske
professorn och skriftställaren Jakob Grot be-

rättar i sin nyss utgifna korrespondens
på samma sätt om Runebergs sällsynta
egenskap att kunna i alla ämnen finna
nya och väckande synpunkter. Och de
muntliga vittnen, som ännu finnas kvar,
afbryta sig, när de komma på detta
kapitel, i midten, ty, säga de, det är icke
möjligt att finna ord nog värdiga och
målande att skildra Runebergs
personlighet i sådana ögonblick, makten af hans
tal, vare sig kärnfullt allvar eller
uppsluppet skämt, intrycket af hans
imponerande gestalt, glansen i hans djupt
liggande ögon, det öfverlägsna men hj
ärtegoda leendet kring hans mun. Han var
mycket lång, starkt byggd och senig och
hade en frisk, brun hy. Det här
reproducerade porträttet af Philipsen lär,
enligt skaldens anhöriga, gifva den bästa
föreställning om hans utseende.
Edel-felts bild torde ock vara tämligen lik,
hvilket däremot de i svenska upplagor
af hans arbeten ingående porträtten icke
äro. — Runeberg var icke njugg på
sitt sällskap: landsmän och främlingar,
klokt folk och »flintor», mot alla var han
gästfri oeh vänlig, och till och med när
någon bland de hårdaste af sistnämda
sort kom och envist satt kvar, fogade
sig värden i sitt öde, sökte fram hans
mjukaste sida, gjorde honom varm,
eldade upp sig själf och lät sin andes
gnistor spraka i timtal, till interlokutörens
häpna förtjusning. Men icke blott det.
Med underbar långmodighet härbergerade
han hos sig artistslarfvar, sådana som
Marcus Larsson och den genialiske men
alldeles dekadenserade finske musikern
och poeten »Agis»; den förres minne
och tacksamhet kvarlefver i några af hans
bästa taflor i Runebergshemmet i Borgå,
den senare lärer icke, jämte stoftet, som
han sent omsider skuddade af sina
fötter, kvarlämnat annat än ett par trasiga
bottiner, mot hvilka han utbytt sin värds
nyare och bättre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free