Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Örnarne på ljungen. Af Paul Rosenius. Med 3 bilder af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRNARNE PÅ LJUNGEN.
21
sens höstbrända blad, svafvelgula
björkruskor och bleknade skott i jordvidet.
Det svajar blågrönt af strandrågen på
sandvallen vid hafvet, det kommer ett
svagt sjudande från vattenbrynet, när
dyningarnes vågbågar brista och ett doft
klunkande, när vattnet slår mot gropar i
tångbården.
Men därnere gömmas också
hemligheter, som det är ett örnögas lust att
utforska. Fram öfver ljung och skog
sväfva de kungliga jägarne. Några kraftiga,
värdiga vingslag gifva dem spännkraft för
långvariga seglatser på orörliga,
vidtspän-da vingar. Då de närmare vilja bespeja
någon misstänkt färg eller rörelse på
marken, bli kretsarne trängre, till sist eleganta
cirkellinier, där vingarne, orörliga i
lutande plan vända sig kring ena
vingspetsen. Skulle en hare pröfva vågspelet att
från den osäkra ljungmarken draga sig
in i skogen, då fällas plötsligt ett par
örnvingar samman, i sned riktning
skjuter en örnkropp mot jorden, hejdar sig
strax ofvan marken i det han breder ut
vingarne och följer sedan tätt inpå
haren med fötterna framsträckta, färdiga till
grepp. På harens snabba vändningar
svarar örnen med snärtar af vingarne tills
han får ett grepp om det förtumlade
offret. Under klornas väl anbragta
pressningar flyr lifvet snart ur harkroppen,
och örnen börjar måltiden, medan han
alltsomoftast oroligt ser sig omkring och
kamraterna otåliga vänta på att fa del
af rofvet.
Men under örntiden gömma sig
hararne mest i skogen. Då hålla örnarne
klappjakt. En af dem flyger tätt öfver
marken i den glesa ungskogen och låter
vingpennorna klatschande slå bland ljung
och barr. Kamraterna bevaka
skogsbry-nen och störta ned på det utdrifna
villebrådet.
En dag i oktoker hade vi tillbragt
på ljungen, väntande att få skjuta örn.
Bergufven hade suttit på sin stång, mest
med slutna ögon, försänkt i förakt för
hela världen. Ingen örn hade vi skådat.
Solen stod redan bakom skogen, färgerna
mattades, en violettröd dis göt sig öfver
jord och himmel, och vilddufvorna togo
sig en sista långvarig sväng öfver
skogar och ljunghedar, innan de slogo till
på nattkvist. Ännu höllo vi oss i våra
bakhåll men kommo just öfverens om
att taga in ufven. Då höjer sig med ens
från ljungen i småskogen en väldig
skepnad. I stark fart skjuter han upp förbi
ufven, det lyser hvitt från stjärten och
under vingarne. Då han står ett par
alnar öfver ufven dånar samtidigt ett skott
från hvartdera bakhållet, och ned tumlar
frän höjden fågelkungen. De väldiga
vingarne trefva efter luft, och hufvudet
hvilar tungt i ljungen. Men ännu blickar
det brungrå ögat, rundt och klart, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
