Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UPPGÖRELSE.
2 7
skull — så ha de gröfsta och de finaste
sinnenas egoism följts åt. De ha hunnit
så långt, att de kunna laga
sköldpadd-soppa på kalfhufvud och katolska
hymner på paris-hjärnor, men de ha mer
samvete i sin kokkonst, ty där fordra
de alltid något salt. Hvad som skulle
hålla konsten frisk, det ha de kväft; det
är det värsta de ha gjort, att de ha
dödat harmen.
Den stora personligheten med sina
tusen intressen för allt mänskligt, med
sin mottaglighet för allt som rör sig i
tiden och sin kraft att af allt det
stridiga skapa ett slags harmoni, tidens
samvete, som dömer sig fritt genom
skönhet, hvar är han nu? Samvetet har blifvit
starkare, kraften svagare, så räddar den
sig genom att låta samvetet ligga och
dansar på dess graf — ibland bjuder den
den lata humorn med sitt grin till
åskådare. För att ha ett slags samvete och
få rättigheten att ropa anathema gör
den trossatser af intellektuela påhitt och
känslonycker, nya hvart annat år. Där
sitta vi, alla konstnärer, ordets och
handens, ett skrå af specialister med löjliga
pretentioner; det lilla samvetet, det
estetiska, ha vi drifvit till fanatism, det stora,
på rätt och orätt, låta vi ligga som
privatsak. Liksom icke det ensamt vore
nog och bättre hölle konsten uppe! En
samling upplysta och varmblodiga
dilettanter bragte den längre än vi.
I alla tider är lösningen af frågor om
rätt och orätt det viktigaste i lifvet, det
veta vi alla, det är endast i feghet vi
vända oss därifrån och gömma hufvudet
i det andra. Ärliga och klara sinnens
lek i allvar skulle konsten vara, nu är
den bara ett krampaktigt försök att på
sidan af det egentliga kämpa oss till
segrar, finna harmoni på ett begränsadt
fält med hela den vilda och mörka
underströmmen, för hvars brus vi stänga
våra öron, hvirflande under och förbi
våra verk. Eller vi söka icke harmoni
utan taga något af den strömmen med,
låta den skrika ut i så mycket
våldsamhet den förmår, men utan allvarligt
försök till lösning af striden i oss själfva
ens.
Visst var det lättare förr, man såg
icke problemet, eller man trodde, att
andra löst det, eller att det skulle lösas
i en annan värld. Det var blott i de
naivaste tiderna det fanns en lycklig
konst. Antiken dog, när man upptäckte,
att idealmänniskan icke rymdes inom en
klass, med dess på slafvar grundade
härlighet. I den kyrkliga konsten kom
glädjen igen. Hvem kunde icke bära litet
sorg, helst hos andra, när alla hade
möjligheten att vakna upp ur döden till ett
väl ordnadt hushåll? Se bara på en
gammalitaliensk madonnabild! Klädd i
sina bästa kläder sitter hon under ett
träd med glimmande frukter och ser på
sitt barn med ogrumlad glädje, visa eller
leende änglar stå omkring och den heliga
familjen med litet prudentliga
lyckönskningsminer; allt är solig namnsdags fröjd.
Den höll icke. Tanken blef kraftigare
och fattade det en gång ställda
problemets djup. Man upptäckte, att
individen stod ensam för sig själf utan hjälp
i vimlet, och att i honom måste lösningen
ske. Det är den sårade personligheten
som måste hela sig själf, det gäller att
komma till ro med sitt samvete och sin
natur, det är män som behöfvas — hvad
gör det sedan, om det blir konst af
eller icke?
Det är det tiden vill, alla ropa på
ljus, allt vill tränga sig upp, nya klasser
—■ om det så vore nya sinnen också!
En del ge sig hän till den illusionen och
skapa sig ro, mest genom att skjuta
undan uppgörelsen af det hela till
framtiden, då man själf är undan. Men nu
är ordet för hvar och en, så vidt det
gäller honom själf; optimism grundad på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
