Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En uppgörelse. Af Per Hallström - Kärlek. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
PER HALLSTRÖM.
i, kände ett slags bittert nöje att
iakttaga hennes häpna förtjusning därvid.
»Nu skåla vi med hvarann, vi två,
Henriette!»
Och de skålade. All hennes rädsla var
bortblåst med ens, det var bara litet
förlägenhet kvar och ovisshet, hvad det ändå
skulle bli af det hela.
Han drog af sin röck och tog på
arbetsjackan, han kände vinet rinna som
en våg af värme genom sitt inre. Efter
alla tysta men våldsamma tankar förnam
han det som en lättnad att tala med
någon och höra orden strömma fram.
»Jag är glad att se dig», sade han,
»jag har gått ute i mörkret. Låt oss vara
en smula muntra! Jag håller litet af dig,
jag också, trots allt, ty jag förstår dig,
och det är nästan allt hvad jag duger
till. Man går och tror, att man skall
duga till något annat, man kämpar med
sig själf och allt, det blir föga resultat
af det annat än försutten tid. Du är
vacker, och det begriper jag, du är
olycklig och det begriper jag också. Hon där»
— han nickade mot taflan — »passar
inte för oss. Du är nog vackrare.»
Flickans ögon strålade af tillfredsstäl-
lelse men hyste ännu en smula oro; hans
ord voro så underliga, men hon förstod,
att det skulle bli gladt ändå en stund,
och var icke så nogräknad. Utanför
dörren hördes ett buller af den druckne, som
vände sig.
Hans såg återigen på sin tafla,
skrattade och satte sig ned framför den.
»Henriette,» sade han, »medan vi
sitta här och prata, kan du låta mig få
rita af dig. Ansiktet på taflan där är
inte rätt, jag vill ha ditt i stället. Nu
låter du mig rita det på papper, bara
för att jag skall få känna det bättre, bara
en stund nu innan du går, en annan dag
kommer du in och sitter för målningen.»
Flickan var gärna med på det,
skrattade så att tänderna lyste, spetsiga och
glesa; endast blicken ville inte bli .helt
glad, ty den tog intryck af hans, som
var allvarlig och obegriplig.
Och efter hennes ansikte med
ögonens oroliga blick, halft bönfallande och
kvidande, halft fräck, i sällsam motsats
mot munnens leende hvila, tecknade Hans
sin studie för sin nya framställning af
konsten.
SS.
KÄRLEK.
Jag trodde kärlek var en trolldomssaft,
som gjorde evigt hvad som födts för
tiden,
ett magiskt dop, som skänkte hjältekraft,
att kämpen uppsteg, osårbar i striden.
Jag trodde, att hvar kärleks riddersman
i sorglös hand höll segerns fana sluten,
att smärtans skarpa spjut ej honom
hann,
men föll från fläckfri sköld med spetsen
bruten.
Men jag har skådat drömmens
morgondag,
sin bittra kunskapsdryck mig lifvet
räckte,
och nu jag vet, att kärleken gör svag
och prisger kämpen, sen hans sköld den
bräckte.
Den som har stängt sin håg för hennes
röst
går lugn till striden, klädd i härdadt
pansar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
