Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - William Shakespeare enligt Georg Brandes. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM SHAKESPEARE ENLIGT GEORG BRANDES.
I39
puritanism. Det är likasom om han i
förkänslan af detta underliga slut på en
lysande bana tecknat Prospero på hans ö,
behärskande luftanden Ariel likasom vilden
Caliban. Man måste gifva Brandes rätt i
hans bestämda, med citat styrkta påstående,
att trötthet och världsförakt få en starkt
personlig ton i Shakespeares senare
dramer, likasom att orsaken till hans reträtt
högst sannolikt är att söka i ett behof
efter frid och hvila, i hans mistning af det
ideala ungdomshoppet om en lycklig värld,
i ett berättigadt missnöje med
hvardags-människans inskränkthet, grymhet och
otacksamhet. Men det är också något af
Hamlets filosofiska grubbelsjuka, som för
Shakespeare måste ha varit både ett behof och
ett nöje, som kanske förklarar mer än
Brandes har sett af hans tidiga längtan till
ensamheten och från världen. Det är ej fråga
om, att det ej hos Shakespeare måste ha
funnits lätt sårad ärelystnad, och något,
som nästan undantagslöst medföljer
diktarne och skådespelarne, behof att vara
hyllad och utmärka sig. Sannolikt är också,
att han måste ha fått hårda knuffar däraf,
att hans yrke var föraktadt och hans
erfarenheter ofta obehagliga genom afundsmäns
intriger. Men att det blir för mycket af
sårad fåfänga som ingår i Brandes
motivering af hans själstillstånd, skall jag söka visa.
Brandes (II: 319) anför kungens ord om
Bertrams fader (1, 2), när en hofman säger
att konungen är älskad: »de som minst
vilja tillstå det, skola snarast sakna er».
På cletta svarar konungen, säger nu
Brandes, dessa stolt blygsamma ord: »Jag
vet, jag fyller en plats». Härpå
tillägger Brandes: »Sådant skrifver blott den
mogne mannen, som ser en
framstormande ungdom, otålig att aflösa honom,
och som har erfarit dess kritik. Den
stämning, som häri spåras, varslar om
den öfverväldigande känsla af
människornas och tingens orättfärdighet, som snart
skall bemäktiga sig Shakespeares
fantasi.» Klingar icke detta helt modernt och
vittnar icke slutsatsen snarare om
kritikerns personliga erfarenheter, den tolkning
han själf i en missmodig stund gifvit sitt
eget öde, än om Shakespeares
sinnesstämning, när han nedskref detta? En liknande
anmärkning kan göras om Brandes’ sätt att
tolka Coriolanus’ karakter. Hos denna
framhåller han likgiltigheten och vill däri se
en spegelbild af Shakspeares eget förakt
för världen. Brandes säger (III: 162):
»Shakespeares väsen lösgjorde sig nu ur
människornas omdöme. Han bodde nu
på de kyliga höjder öfver snögränsen,
hinsides om människornas ros eller tadel, höjd
öfver ryktets fröjder och namnkunnighetens
olägenheter, insupande bergnaturens rena
luftlager, den höga likgiltigheten, hvari
själen sväfvar, när den bäres af sitt förakt.»
»Hela Shakespeares själ», fortsätter Brandes
vidare, »är med denne Coriolanus, när han
icke kan bekväma sig att ansöka hos
folket om konsulatet som lön för sina
oomtvistliga förtjänster.» Sidan förut har han
åter en anmärkning, som går ut på att låta
Shakespeares sinnesstämning sammanfalla
med Coriolanus’, när det heter, att det har
»moret og mættet» Shakespeare att
framställa denna likgiltighet hos Coriolanus.
Men att ej Shakespeare är på detta sätt
partisk för Coriolanus, framgår t. ex. af
hvad Aufidius i fjärde aktens femte seen
säger om honom:
Hans förtjänster kväfvas
i öfvermätt af skryt. Vårt värde ligger
uti den tolkning, tiden gifver det,
och kraft, som själf sig tycker något vara,
har ingen graf så viss som den tribun,
från hvilken man basunar ut dess ära.
Samme Aufidius talar också om, hvilket
felet var hos Coriolanus, och hans
karak-tersskildring är förträfflig, som alltid hos
Shakespeare, men ganska grymt
öppenhjärtig. Hans fel var, tror han,
att blott till ett naturen honom danat
i krig som frid och härskande i freden
med samma trug och pock som förr i krig.
Vill man nu jämföra dessa mycket
ampra uttalanden med Brandes’ tolkning
af Shakespeares framställning af
Coriolanus, blir det ej svårt att finna
skillnaden, en skillnad, som har sitt upphof
i den danske kritikerns önskan att låta
Shakespeare vara en människoföraktande
pessimist. Naturligtvis förringar en sådan
anmärkning ej arbetet i dess helhet. Man
torde nästan kunna säga, att ingen af
världslitteraturens många kritiker, hvilka öfvat
sitt skarpsinne på det märkvärdigaste
fenomen af själskunskap, som litteraturen
frambragt, med så pregnant åskådlighet
som just Brandes har framtrollat bilden af
diktarsjälen hos honom. Läs t. ex. allt
hvad Brandes skrifver om hans förälskel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
