Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En af de få. Af Calla Curman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CALLA CURMAN.
168
henne. Hon tänder lampan, sätter sig
vid skrifbordet och skrifver följande:
»Monsieur Maurice Gérard.
Jag vet ej, om det är till en död eller
till en lefvande jag skrifver — det är ju 40
år sedan ni for tillbaka till edert land, och
därifrån har ni aldrig låtit oss veta
något om er. Om ni ännu finns bland
de lefvandes antal, så skall detta bref
från en gammal vän säkert öfverraska er,
men ni far här förklaringen hvarför det
skrifves.
Dessa sista år har jag lidit mycket.
Detta lidande har ännu mer ökats genom
min älskade makes död. För tre veckor
sedan följde jag honom till hans sista
hvilorum, och jag sitter nu allena i det
kära hem, där vi i nära 40 år delat ljuft
och ledt. Först när ens eget hjärta krympt
samman i kval, förstår man andras
lidanden och kan helt deltaga för dem. Förut
ser man med nästan likgiltiga ögon
därpå. Men det är väl en af sorgens
uppgifter, kan jag tro, att vi, från den
stunden vi smakat dess galla, blifva
solidariska med alla lidande varelser och äga
liksom ett hemligt frimureri med dem.
Därför har jag först sedan sorgen blif
vit mitt sällskap ändtligen till fullo
förstått, hur jag en gång tillfogade er en
stor smärta. I tanklöshet och
ungdomligt öfvermod handlade jag hårdt och
likgiltigt mot eder. Jag missförstod och
hånade en lidande, där jag kunnat något
lindra genom taktfullhet och vänlighet.
Det är denna känsla af stor skuld
som drifver mig att nu skrifva för att
— om än sent — ödmjukt bedja er
förlåta mig. Med grämelse känner jag, att
hvad ondt man gjort ej kan
omintetgöras, men det kan åtminstone afbedjas.
Jag hoppas innerligt, att ni för länge,
länge sedan förgätit alla dessa sorgliga
minnen, och att ni i edert sköna
hemland snart knöt ömma, lyckliggörande
band, att ni äger en älskad hustru och
barn — kanske barnbarn, som förljufva
er ålderdom. Ni vore bra snäll, om ni
ville skrifva och berätta mig något om
edert lyckliga hem, och hur ni lefvat
lifvet där under dessa 40 år. Må det blifva
en ljus och solig bild ni ger därifrån!
Ingen kunde hjärtligare glädja sig
däråt än eder gamla vän
Anna Hjelm.»
Första möjliga postdag härefter
mottog Anna ett bref med fransk
poststämpel. Hon öppnade det hastigt och läste:
Min fru!
Omöjligt att beskrifva den rörelse, med
hvilken jag redan på kuvertet igenkände
den stil, hvaraf jag äger ett
ungdoms-prof — den enda lilla biljett ni
någonsin skref till mig med eder då ännu halft
barnsliga piktur! Ni har naturligtvis glömt
dess innehåll. Icke så jag. Mitt minne
har ej saknat öfning, då jag mycket ofta
under 40 år stirrat på dessa rader: »Tack,
bäste Monsieur Gérard, för bjudningen till
roddturen. Min mor ber mig säga er,
att hon gärna kommer med, och att min
syster och jag få taga oss ledigt från
syltningen och vara henne följaktiga. Med
tacksamhet Anna Stjerne.» —
Obetydliga ord att gömma så länge,
säger ni! Men det var ju det enda jag
ägde från en kär hand!
Förlåt denna inledning, och låt mig
nu framföra hvad jag borde börjat med,
nämligen mitt djupa deltagande i den
förlust ni lidit genom er makes död.
Jag förstår att en så ädel, så älskad mans
bortgång måste vara en sorg och en
tomhet för hela edert återstående lif, och
mitt hjärta blöder för er. Men ni har
dock ägt lyckan en gång — och ägt
den länge. Sådant är sällsynt på jorden.
Få dagar efter eder makes död visste
jag den. Fast ingen hört något från mig,
så har jag alla dessa år vetat de vikti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
