Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I järnvägarnes tidehvarf. Af Gustaf Åsbrink. Med 6 bilder - Fredrek på Ransätt. (F. A. Dahlgren.) Af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDING.
till Europa, och med afgjord framgång
ha engelsmännen konkurrerat med
kineserna genom att anlägga teplantager i
de engelsk-indiska kolonierna. Genom
den transsibiriska järnvägen kommer det
kinesiska teet fortare och bekvämare till
Europa och skall otvifvelaktigt föranleda
väsentliga förändringar i temarknaden.
Likaså kommer det kinesiska sidenet att
öfver den transsibiriska järnvägen bytas
ut mot det europeiska bomullstyget, och
de ryska fabrikerna komma att ofantligt
mycket lättare kunna konkurrera med de
fabriker i andra länder, som exportera
varor till Ostasien. Utom den förkortning i
våglängden, som järnvägen medför, må
man tänka på den betydliga tidsvinsten.
Nu tager en färd till Kina 5 à 6 veckor
— i framtiden skola expresstågen ila
på 14 dagar från Shanghai till
centrum af Europa.
Ryssland kommer otvifvelaktigt att
genom denna järnväg göra en
ekonomisk, kommersiel och politisk succés.
Hvilka följder denna kan ha på skilda
områden utom dem, som här ofvan
antydts, kan man nu icke säga, men visst
är, att den dag, då det europeiska
expresståget löper in i hjärtat af Orientens
kultur, stå vi inför ett nytt, betydelsefullt
blad i historien.
FREDREK PÅ RANSÄTT.
(F. A. Dahlgren.)
Af GUSTAF FRÖDING.
o
» /\ bremsen han for te Permess en gang»,
den lustiga visan om bromsens
hemfärd till Tösse från marknaden i Karlstad
var säkert en af de första låtar, som ljödo
i mina öron, sjungna i begynnelsen af
60-talet af mina första kvinnliga vårderskor —
Kajsa, min amma, Lotta, vår barnpiga, eller
någon annan bygdens dotter från
Alsterstrakten. Den var redan då lika klassisk
och hemmastadd på värmlandsjäntornas
läppar som »Gullman i föle» (Gullmanig
fåle) och »Alonzo den tappre så kallades
han».
Vid den tiden kände jag ingenting om
F. A. Dahlgren, hans visor kommo visst
till mig lika folkursprungligt och namnlöst
som någon vaggviselåt, och hvad jag då
begrep af dem var väl närmast den
dansglada trallen. När jag sedan, litet äldre
blifven, återfann dem i tryck, uppfattade
jag dem hufvudsakligast med den
värmländske herregårdspojkens välbehag öfver
den breda härmningen af det bondska.
Herrskapen på bruken och prästgårdarne i
Värmland talade själfva och tala väl än ett
språk, som tar sig ytterst landtfolkligt ut
för stockholmare och stockholmares
vederlikar, men icke desto mindre hade dessa
»fare- å göre- å snälle-du»-talande familjer
sin outslitliga glädje af sina
underhafvan-des och själfägande grannars språksätt, som
dock icke var så olikt deras eget. F. A.
Dahlgren var själf af brukspatronssläkt, och
det kan icke nekas, att mycket af hans
dikt har något af detta den värmländske
herremannens litet nedlåtande göra-narr af
det bondska. Ibland har driften gått
litet väl långt för att kunna gälla som en
sann framställning af det värmländska
folkets lif och väsen. Man förnimmer icke
så sällan i visorna och äfven i skådespelet
»Värmländingarne» herrskapets raljerande
uppfattning af folklifvet, omsatt i omedvetet
själfironiskt bondetal, snarare än folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
