Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrek på Ransätt. (F. A. Dahlgren.) Af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRED REK PÅ RANSÄTT.
X 8 I
Ett af Dahlgrens allra präktigaste
stycken och ett som helt säkert skulle räknas
med bland det yppersta af svensk humor
och svensk realism, om det varit skrifvet
pä. riksspråket, är »Bränvins-fordarve». Det
är grofkomiskt som Wadman, hänsynslöst
i skildringen som Strindberg, och
beskrifningen af allt syndaelände, som härstammar
från brännvin, strömmar liksom direkte från
munnen på en salfvelsefull och fantasirik
samt därtill ärligt öfvertygad
väckelsepredikant. Trots dess författares hemliga löje,
hvilket man förnimmer bakom allt samman,
verkar det icke ironiskt och är väl kappast
ironiskt menadt. Det är så äkta, att det
— åtminstone för ett par årtionden tillbaka
— mycket väl skulle kunnat mottagas och
begrundas med allvar af värmländska
åhörare såsom en verklig nykterhetspredikan
af en eller annan andligt sinnad
hemmansägare .
»Täpp öra, Pär Larssa! Ly int pl den onne!
Bli som du va for samme droplie bonne!
Då las du i bibbla hvaräveli affta;
ta te’a igän, käre Pär, där är saifta,
som int gör dej söpen å hovvgaln, förstår du:
ju mer du fortärer, dess stöttere står du.
Gunås, dä va fåfängt! Den onne feck makta.
Nu töv int förrn Pär gjord’ så tätt mella klonkera
som slaga på loen plä gör mälla donkera;
Regjord’ å flög rasen å svor å onntula sej
å hira ikoll bål i söpplaan å sula sej,
å ponte bå stog å sej sjol så iländitt,
så ingen kunn kall tåcke svin för anständitt.»
Man kan inte tänka sig fyllhundens
skröplighet och omöjlighet för samlif med
människor målad med starkare och sannare färg
och icke heller den sedliga harmen hos den
ärlige nykterhetspredikanten uttryckt med
större kraft och kostlighet. Emellertid är
skröpligheten så alltför skröplig och
kostligheten så alltför kostlig, att man hvarken
kan få något egentligt medlidande med den
olycklige Pär — trots det att »på slute
lell samvette vackna mång ganger, tess Pär
strypt sej sjolv i den grömmeste anger»
—-ej heller känner någon egentlig fasa för
»Bränn vins-fördarfve», som likväl är så
fasaväckande och trovärdigt skildradt.
De flesta af Dahlgrens visor besitta
visans egenskap att gifva en kortfattad
helstämning, och många af dem äro så
takt-messiga och musikenliga, att de sjunga me-
lodier af sig själfva — t. ex. den
allbekanta »Jänta å ja» och »Stina å Matts for
te Ståckholm allt väll». Förträffliga från
sångsynpunkt likaväl som för lustighetens
skull äro äfven »Frierfala», »Fästmansköpe»
m. fl. Visans djupare väsen att gifva
uttryck åt personlig känsla, hvilket t. ex. är
hardt när allestädes närvarande i allt som
skrifvits af Robert Burns, har däremot
endast sällan sjungit med i Dahlgrens visor
— där finnes mycket af det episka och
dramatiska, endast litet af det lyriska.
Dahlgrens begåfning tör också möjligen mest
ha legat åt det dramatiska, ehuru hans
dramatiska sinne tagit sitt yppersta uttryck
i visorna och så vidt jag vet endast
åstadkommit ett enda mer anmärkningsvärdt
skådespel af egen uppfinning — det gamla
välkända »sorglustiga tal- sång- och
dansspelet Värmländingarne», hvilket ännu, trots
all bristfällighet och trots sin prägel af
urvuxenhet, håller sig uppe på scenen så väl
i landsorten som i hufvudstaden.
Det är skrifvet i författarens ungdom
och spelades tör första gången redan 1846.
Begge dessa omständigheter hafva väl sin
del i att stycket här och hvar förefaller
nutida läsare och åskådare icke så litet
oäkta, omoget och känslosamt. Författaren
har här tydligen ännu icke fått det rätta
greppet, sedan så säkert och karakteristiskt,
vid framställningen af det folkliga, och
kärlekshistorien i skådespelet går nästan
för sig i gammal romantisk operastil.
Särskildt är den olycklige Erik olycksalig, hvar
gång han öppnar munnen för att tala sina
själlösa förste-älskarefraser till sin dyre
fader, sin kära moder eller älskade Anna.
Den sistnämda är något mer sannolik, ehuru
hon i en seen beter sig alltför likt
Hamlets Ophelia. Det är i alla fall en
skogsflickaktig vänhet öfver henne, och hon törs
åtminstone ibland tala sitt värmländska
modersmål, hvilket däremot den högtbildade
Erik är alldeles för högt bildad att göra.
Eriks jämlikar i högtidlig meningslöshet äro
däremot brukspatronen och hans familj.
De inträda, framsäga sina roller och aflägsna
sig lika cirkladt och vid sidan af
handlingen som Vesta och Diana i det nyligen
gifna gamla skådespelet »Thisbe» af
Aste-ropherus och göra nästan samma anspråk
på vördnad som dessa gudomligheter.
Styckets öfriga personer äro något
trovärdigare, ehuru Anders är litet väl mycket ädel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
