Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrek på Ransätt. (F. A. Dahlgren.) Af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i82 GUSTAF FRÖDING.
Stina och Per litet väl durnsnutigtbondk vicka.
Den berömde Löpar-Nisse saknar nog inte
förebilder bland s. k. »fantar» från
Värmlands landsvägar och väl ej heller den
kavata Britta i Gyllby bland förmögna och
högfärdiga rikemansdöttrar på
storbonde-gårdarne. Mest konstnärlig karakter är det
på gamle Sven Ersson. Det är en viss
lugn och hedersam tvärsäkerhet öfver
honom; han är icke så ädel som hans ädle
son Erik men han är ej heller någon
egentligen dålig människa, fastän han allt gjort
en del små fuffens — en litet dryg och
litet oärlig fader nämdeman, som oaktadt
sina små snedklifningar från den rätta vägen
besitter något af verklig, icke spelad
rättframhet och värdighet.
Trots alla brister kan man dock
någorlunda förstå styckets förmåga att fängsla
den stora publiken, äfven om man bortser
från den oäkta känslosamheten och de oäkta
roligheterna, hvilka väl annars också slå an
på hvad som är motsvarigt hos många
åskådare. Handlingen är visserligen icke
mycket originel, — det är den gamla
välbekanta om kärleken mellan rikemans son
och fattigmans dotter — men den är icke
desto mindre underhållande, nästan
»spännande», och illustreras på ett uppfriskande
och något så när naturligt sätt af visor och
folkdansar. Ställdt i jämförelse med
samtida dramer af närbesläktadt slag, t. ex.
vissa af August Blanche, tör stycket i några
hänseenden vara ett framsteg och har väl
haft sin uppgift att fylla i det svenska
folkskådespelets utveckling.
Det är dock som sagdt egentligen som
visdiktare Dahlgren förtjänar berömmelse
och det i mycket högre grad än som
kommit honom till del. Han skulle också
sannolikt betraktats som en mera betydande
diktare, om han skrifvit på högsvenska och icke
på ett för den större delen af den läsande
allmänheten svårbegripligt landsmål. Han
har i sin art ingen nämnvärd föregångare
utan har själf funnit materialet för sin konst
och sättet att behandla det, hvilket icke kan
sägas om så synnerligen många svenska
diktare, äfven med rätt stort anseende och
värde. Efter Bellman har ingen i visans
form gifvit en så verklighetsenlig och
lefvande skildring af de lägre klassernas lif,
ej häller låtit den klinga med så frisk och
munter klang.
Har Fredrek på Ransätt i sin art ingen
föregångare, så har han så många fler
efterföljare i dessa dagar. Hr Oscar Levertin
har med rätta beklagat sig öfver allt det
myckna bondoväsen, som på sista tiden
uppstått inom vårt lands litteratur och på
dess sångtribuner. Det är icke så alldeles
nödvändigt att skrifva om brännvinsrus och
träskodans, menar hr Levertin, man kan
äfven skrifva om opium, prinsar och
docenter, hvilka också höra till »folket».
Detta är alldeles sannt, men det finnes
äfven en annan synpunkt, från hvilken man
kan känna sig litet obehagligt berörd af
de myckna folkliga låtarne och trallarne.
Bondedikten, idkad af folk, som icke genom
personlig beröring känner böndernas lif, kan
lätt bli till jollrigt och osannt
härmnings-försök efter förebilden. Redan Fredrek på
Ransätt stod på ett visst afstånd från det
bondelif han skildrade, men det fanns
åtminstone under hans tid till såsom
verklighet. Nu mera är det verkliga bondlifvet
i gammaldags mening i stark tillbakagång
under den amerikaniseringsprocess, som
öfverallt försiggår i bygderna. Folklifvet på
landet börjar allt mer likna städernas
underklass- och medelklass-tillvaro, och skall det
skildras, måste det ske på helt annat sätt
än det traditionela. Det tycks mig att
Dahlgrens efterföljare alltför litet beakta detta,
och äfven författaren till »Värmländska
låtar» samt »Räggler och paschaser» har
i det fallet gjort sig skyldig till synder,
som han ångrar. Men om en visdiktare
kan få fatt på de nya tonerna och takterna,
de nya karaktersdragen i det omskapade
folklifvet och däraf bilda en ny
litteraturart, så torde äfven denna mycket väl kunna
hålla sig uppe vid sidan af prins- och
docentpoesien, ehuru den icke har någon rätt
att tränga ut den senare eller bringa den
i missaktning. Det behöfs bas och alt
så väl som sopran och tenor i den svenska
poesiens körsång. Att tysta ned hela
stämmor eller enskilda röster, vare sig att de
ljuda långt nere eller högt uppe, är att
stympa klangens rikedom och mångfald.
Endast de falskt ljudande tonerna må icke
tålas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
