Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Rudyard Kipling och hans Djungelbok. Af Hellen Lindgren - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88
HELLEN LINDGREN.
skapet har alltid något högt öfver sig —
hvarför vet man ej rätt — men de
våghalsiga pojkarne skulle kanske kunna
förklara det. Förtjusande beskrifvas de i alla
händelser.
Hvad är alltså, enligt Kipling, Indien?
Först och främst skulle man kunna
uttrycka det med denna enfaldigt lydande sats:
det är icke England, det är icke Europa.
Därom har ändtligen Kipling lyckats
öfvertyga oss, att det är något helt annat. Det är
ett land, där den europeiska kulturens
lösen, ordningen, och detta statsmaskineriets
system, systemets opersonliga kraft, som
är det europeiska statsmaskineriets
driffjäder, för millionerna af infödda äro
fullkomligt okända. Också, när denna
europeiska statsmannavisdom uppenbarar sig
för dem, mottages allt detta af dem som
ett hemskt spöke, hvilket dödsdomer hela
deras barnsliga omedelbarhet. Indien har
alltid gjort uppror mot de europeiska
sedvanorna, och detta upprors tolk har
Kipling blifvit. Måhända anade mången af
Kiplings läsare detta förut, men sanningen
är i alla fall ny för de flesta, helst när den
framställes på detta sätt.
II.
Kanske snillets förmåga att dana sig
en egen värld, där det härskar
enväldigt och skapar fritt, aldrig visar sig
bättre, än när ett referat af en boks
innehåll med användande af vanliga
recensentformler är alldeles otillräckligt för att
uttrycka bokens andemening och betydelse.
En poetisk produkt af detta slag är
Rudyard Kiplings för analysen oåtkomliga
storartade djurlifsskildring Djungelboken. För
den, som endast får höra bokens innehåll
skematiskt framställdt, skall den snarast
förefalla som en förryckt hjärnas fantasier,
och man skall ej lätt kunna inse värdet af
dessa skildringar, om man blott får för sig
naket framställdt det faktum, att här
berättas om, huru en pojke af människoätt
uppfostras i djungeln med vargfar och
vargmor som pappa och mamma, huru en
panter blir hans beskyddare och huru en björn
åtager sig att vara hans informator. Och
när i en annan berättelse en s. k. Mungo
vid namn Rikki-tikki-tavi dödar en hel
ormfamilj, skulle man väl svårligen kunna
tro, att något så hvardagligt som det vessle-
artade kräkets bragd kunde verka med hela
spänningen af ett lifsdrama. Men så är
det dock. När djuret med den vädrande
nosen blir upptaget som en nätt leksak i
den engelskt-indiska familjen och verkligen
finner behag i att taga tjänst som ett slags
barnpiga hos detta herrskap, när det
springer af och an i trädgården, alltid nyfiket
och beskäftigt, har dess strid mot
skadedjuren, denna i tysthet utförda kamp mot
bungalows fördärfliga makter, ett slags patos,
inför hvilket läsaren drömmer om lifvets
mångfaldiga mysterier och om naturens
hushållning. Det finns något mycket
maktpåliggande för det dvärgartade djuret i
denna ojämna strid, ty om mungon skulle
förfela sitt hopp, när den skall bita ihjäl
huggormen, får den böta med sitt lif, och
vi misstänka till hälften, att den pygmeiske
trogne tjänaren åt civilisationens intressen
ej kan vara något vanligt djur. Så liten
han är, begriper han, att han vill skydda
trädgården, barnet och familjen, och han
tror på, att det är en stor uppgift att
strida för naturens adel och skapelsens
aristokrater mot skadedjuren, de hemskt
hvisslande kobrorna. Det fanns en gång en stor
filosof, som hette Fichte, och han ville
komma under fund med både det
mänskliga jagets egendomlighet och dess
pliktbegrepp. Han trodde sig finna detta
uttryckt i formeln: fyll i hvarje ögonblick
din kallelse, men Fichte kanske skulle hafva
blifvit rädd, att han misstagit sig och att
detta icke var så uteslutande blott
mänsklig högre moral, om han fått taga
kännedom om denna skiss och hela denna bok,
ty det ser nästan ut, som om djurmoralen
också hade som sitt högsta bud detta: fyll
din mission samvetsgrannt och utan att
någonsin svika.
Oin man läser detta konststycke af
berättelse i familjekretsen, lämna måhända barnen
sina leksaker för att höra på, och den
god-hjärtade husfrun kanske till och med
afbryter och utbrister alldeles ofrivilligt, att
hon fruktar, att nu blir nog Rikki-tikki-tavi
— stackars liten — biten. Och många dagar
efteråt är er lilla Pers eller Påls fantasi
fast-trollad vid det märkvärdiga djuret, som var
så snällt och modigt, och gossarna bli i
tanken lekkamrater med den duktige
Rikki-tikki-tavi.
Och dock äro de så äkta djur, alla dessa
hjältar från skogen, buskarna, gräset, sanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
