Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Skånsk vår. Af Paul Rosenius. Med 4 bilder af Bruno Liljefors - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 214
PAUL ROSENIUS.
På ängar och trädor lägga
mullvadarne upp sina luckra jordkullar. Och
på dikesbranten lyser en tidig
Tussi-lago.
På stengärdet guppar en stenskvättas
hvita stjärt, och kring kyrktornet glamma
kajorna.
Och fem stora hvita fåglar,
svartvin-gade med röda ben och näbbar gunga
långsamt fram öfver slätten.
Mot den disigt blåvioletta ijärrdagern
teckna sig landsvägars och vallars
stubbade pileträd. Deras kvistverk brinner
med kopparglans i solen. Och
purpurreflexer falla öfver råkornas blåsvarta
fjäder, där de, tätt öfver markerna,
skränande draga sig samman mot
bondgårdens almar med de hundrade redena.
Hälsad med jubel vare du, o vår, när
du så kommer med sus af marsvind
öfver stilla väntande, trängtande, oändlig
jord! Hell dig och din säd, du
drift-bringande, du andetändande vår!
Hälsad med andakt vare du, när
marsdagen kvällas och i trädens toppar
sta-rarnes vingar dallra och deras strupar
spännas öfver skimrande bröst, vända
mot solnedgången!
Hälsad med andakt vare du, när din
aftonhimmel tänder sina skära färger och
sin underbara klarhet, smeker buktande
jordlinier och höljer kullarnes nakna
te-gar och spirande vintersäd i dunkel lila,
i terrakotta och i guld!
Hälsad med andakt vare du ock i
skogsdungars skymning, där under
tjärnens mörka vatten starrgräset spirar ur
bädden af sjunkna fjolårslöf, där hasseln
står full med hängen och ekarne skjuta
knoppar!
Och välsignad vare du, när de mörka
snårens mörka fågel, koltrasten, som
skymtat solglöd mellan svarta grenar,
flyger upp i ekens topp och låter
ljuda sin gälla skälfvande, vilsna hymn
åt dig!
II.
Jag andas doften åfjord — den
åtrå-väckande, råa andedräkten af träskjord
i groning.
Framför mig breder sig den stora
mossen — ängars raggiga, gamla gräs,
vattenströmmars och vattenspeglars blänk
bland årets första, saftiga ågräs.
Därute har vattnet ro. Men i
å-rän-nan invid mig, som i villande bukter
skär igenom den sanka marken, flyter
vattnet rastlöst fram. Brunsvart rullar
det öfver strömbäddens dunkelgröna nate;
utan ljud spelar det på å-kantens
öfverhängande grässtrån; kyligt sveper det
kring utskjutande grupper af fjolgammal
vass eller kring en liten videbuske, där
en och annan silfverullig hängeknopp
klädts i sin gula gloria. Öfver speglade
blå himmelsfält och oroliga skyar är där
ett ständigt glimmande spel, fåror och
strimmor efter strömmens sugning,
malströmmar och hvirflande gropar.
En man i bara skjortärmar stakar sig
fram genom vattenlabyrinten på en
flatbottnad eka. Emellanåt låter han sig
glida med strömmen. Han är ute och
vittjar sina »hommor». När han lyfter
på dem, sprattla mot nätet gäddor och
aborrar och glänsande ört.
Stillheten är vid som jorden. Svagt
tränger då och då ett ljud från lärkorna
uppe i rymden. Skrämmande hviner det,
när en starflock, som gått på
maskplockning, plötsligt flyger upp och med ett
skirrande gny svärmar bort öfver
ängarne. Det skar som en ångests länge
återhållna men brustna klagan när vipan
skriade. Länge stod hon tyst bland
mossens gröna gräs. Eller sprang hon till
några steg och stötte hastigt näbben i
marken. Buken och kinderna lyste hvitt
och ryggens gröna skimrade. Så lyfte
hon på svarta, rundade vingar, flög ett
kort stycke tätt öfver marken, höjde sig
rakt uppåt, höll inne och utstötte sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
