Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En moder. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
hilma angered strandberg.
heta vågen, svallande, skummande af eld,
vräkande sig öfver slätter och städer, då
logo de först öfvermodigt och sade: Pytt,
inte värre, den hettan stå vi väl. Och
de fortforo att handla och vandia, att
arbeta och banna och snäsa och sucka,
som om det otroliga aldrig kunde ske.
Men närmare tränger den objudne
gästen, böljslagen förnimmas som vingsus
af tusende gamar, förmörkande luften på
molnfri dag. Öfver gator och torg
gjuter solen sitt täta, ymniga, förbrännande
ljus, luften är icke längre luft, den är
gulhvit ångest. Då tystna de, kvinnor
och män, i den stora staden, de tiga
som dödsdömda tiga inför drömmarnas
fasa, blifven verklighet. Hopträngda i
smala gränder, på nersmutsade salugator,
i fuktiga jordvåningar sitta de stilla och
vänta och bida och veta icke hvad det
är som skall komma, blott att det är
något som de icke känna, något som
hör till den nya värld, dit de flugit in
som myggan i ljuslågan.
Och på gator och torg segna hästar
och människor ned och bäras bort, och
arbetet stannar af, fabrikerna stängas,
härdarna slockna — öfver millionstaden
breder sig andlös, djup tystnad. Endast
ambulanserna rulla och rulla med doft
slammer på den klibbiga asfalten.
Då höres ett skri — det höres fler,
de spridas som flammor i blåst. Luften
fylles af klagan och rop. De
främmande kvinnorna slita sitt hår, de bönfalla
och banna, de ångra och häda, men
mordängeln far fram utan öron, utan
hjärta, han tar det enda de äga, det
enda de älska, han unnar dem ingen
egendom, ingen kärleksskatt, intet hopp.
Allt ha de förlorat, sitt land, sitt folk,
sitt hem, sina vänner, de ha förlorat det
för att gifva sitt hjärtas barn ett nytt land,
ett nytt folk, ett nytt hem och nya vänner,
och nu tar döden deras barn, och de ha
intet kvar, hvarken gammalt eller nytt.
Döden tar dem, mordàngeln far fram
genom nya dagar af ökad hetta, genom
nätter utan svalka, han följer med ut på
floden —■ på färjor och båtar — och slår
spädbarnet i moderns armar . . .
Nu se människorna ut som gula, torra
japaneser, nu frysa de under högsta
solståndet, nu ligga de utan klagan, utan
ljud ute på hustak och stenplattor under
den heta natthimmelen.
Då lyfter sorgens ängel sina vingar
och far susande ditut, där landskapet
breder sig hvitt och orörligt i solen,
förbi farmgårdarna, där man burit
barnen under träden och står och viftar och
viftar dem timme efter timme.
Därute kände man honom ännu blott
genom ryktet. Men en pinande ångest,
en frätande aning störde själens ro. De
dammiga byvägarna voro folktomma,
bodarna stängda, byarna stilla som
kyrkogårdar. Under träden lågo hundarne som
döda, på betesmarkernas få fläckar af
skugga flockade sig hästarna tätt och
fnysande. Alla fönsterluckor voro
tillbommade, alla de vinranksklädda verandorna
öfvergifna. Men sorgens ängel går
genom lykta dörrar. Han kom till
Long-wood by, och det gälla, jämnstarka
ropet af en späd röst ljöd plötsligt,
genomborrande hvarje moders hjärta.
Det kom från en låg villa,
kaprifolie-höljd, ruskig och förfallen med ruttna
trästaket och lösa gångjärn. I
frontrummet, där en smal springa mellan luckorna
släppte in ljus, låg en rödlett man på
golfvet och fläktade sakta den lilla, som
satt på en filt iklädd skjorta af tunnt
flanell. En liten en var hon med sina
friska kinder fulla af röda värmeutslag,
med stora forskande ögon, med
brun-hårigt, finformadt hufvud. Hon såg matt
och ovisst på leksakerna bredvid, hon
sökte fatta och tumma dem, men hågen
var ej med, och munnen smackade af
törst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
