Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historietter. Af Hjalmar Söderberg - 1. Tuschritningen - 2. Kronärtskockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
historietter.
33»
något slags »Hvar är katten?» Hvarför
skulle jag annars ha visat henne den?
Till sist satte hon upp den mot
fönsterrutan för att få den genomskinlig.
Troligen hade man någon gång visat henne
ett slags egendomliga spelkort, som
under vanlig belysning föreställa ruter nia
eller spader knekt, men som, då man
håller dem upp mot ljuset, föreställa
någonting oanständigt.
Men hennes undersökning gaf intet
resultat. Hon lämnade igen
handteckningen, och jag beredde mig att gå. Då
blef den stackars flickan med ens
mycket röd och bröt ut med gråten i halsen:
— Fy, det är riktigt illa af er att
göra narr af mig så där. Jag vet
mycket väl att jag är en fattig flicka, som
inte har haft råd att skaffa mig någon
vidare bildning; men därför behöfver ni
väl inte göra narr af mig. Kan ni inte
säga mig hvad er tafla betyder?
Hvad skulle jag svara? Jag skulle
ha gifvit mycket för att kunna säga henne
hvad den betydde; men det kunde jag
icke, ty den betydde ju ingenting!
Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag
röker nu andra cigarrer och köper dem
i en annan bod, och jag undrar nu icke
längre öfver lifvets mening; men det är
icke emedan jag tror mig ha funnit den.
2.
kronärtskockan.
Jag fick en gång en ny vän.
En dag åto vi middag tillsammans
på en af sommarrestauranterna. Jag har
föga sinne för mat, rätterna erinrar jag
mig icke; det är icke ens säkert, att jag
kände namnen på dem medan jag åt.
Emellertid minns jag mycket väl, att vi
bland annat roade oss med att äta hvar
sin kronärtskocka, och till den drucko vi
en mycket god bourgogne. Jag har
alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha
dessa fjälliga, svartgröna tingestar aldrig
beredt mig ett så utsökt nöje som just
den gången.
Dagen var vacker. En blek
septemberdag: en af dessa den tidiga höstens
lyckodagar, hvilkas ljusa och lätta
melankoli redan så ofta hunnit verka på
våra sinnen, att den vekt rörda stämning
de fordom kallade fram fått gå till hvila
för att lämna rum åt en känsla af mera
jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste
ren och blå. Insekterna surrade i
löfverket öfver och omkring oss, vattnet
glittrade, hamnen och staden skymtade på
afstånd. Ja, det var en vacker dag.
— Min kronärtskocka är förträfflig,
hur är din? frågade jag min vän, medan
jag höjde mitt glas mot solen och
blinkade med ena ögat.
— Den är utmärkt, sade han. Den
är ännu bättre än din. Och han tillade
med ett mörkt leende, som väl
egentligen icke hörde hemma i hans friska och
rödblommiga ansikte med dess solida
muskulatur :
•— Jag tycker särskildt om
kronärtskocka. Den har en så läcker bismak
af blåsyra.
Jag nickade tankspridt instämmande,
medan jag sög på ett af de största
fjällen, som jag hade gömt till sist.
Blåsyra, lät gå . . . Jag ansåg det icke
otroligt att kronärtskockan kunde smaka
blåsyra, i alla händelser var jag icke
kapabel att disputera om saken.
Insekterna surrade: vattnet tindrade
mellan träden. Så gled det ett litet moln
öfver solen.
Jag vet icke hvarför min vän fann
det nödvändigt att just nu leda samtalet
på en uppskakande tilldragelse, som hade
passerat i dagarna, och i hvilken en af
våra gemensamma flyktigare bekanta
hade spelat hufvudro]len.
—- Det var en förskräcklig historia,
sade han.
Det hade han rätt i, ty det var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
