Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Historietter. Af Hjalmar Söderberg - 2. Kronärtskockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
hjalmar söderberg.
verkligen. Men hvarför skulle han tala
om den saken nu, var det kanske för
att det gled ett moln öfver solen? Jag
svarade emellertid med full öfvertygelse:
— Ja, det var mycket sorgligt. Jag
fick just veta det i går morse, och jag
kände mig nedstämd hela förmiddagen.
Sanningen är, att jag rätt ofta känner
mig nedstämd om förmiddagarna. Min
uppgift innehöll alltså troligen ingen öfverdrift.
Utan att blinka replikerade min vän:
— Ja, jag kunde inte sofva på hela
natten.
Jag svarade ingenting, men sneglade
på honom från sidan tämligen kallt. Den
blir snart outhärdlig, denna jäktande
nutid med- sin brutala konkurrens på alla
områden.
Med ens påminde jag mig hans
yttrande, att kronärtskockan smakade
blåsyra, och jag fick en idé. I början af
en bekantskap poserar man gärna en
smula fcfr hvarandra. Om jag nu lägger
ut en liten snara med blåsyran som
lockbete, skall han då gå i den eller icke?
Vi skola se.
Jag gaf honom en diskret puff i sidan
med min ena pekfingerknoge och frågade
i en ton af det lifligaste intresse:
— Hur var det du sa’ för en stund
sedan, smakar kronärtskockan blåsyra?
Det var ju omöjligt för honom att
veta hvart jag ville hän: hvad jag kunde
läsa i hans ansikte var alltså ännu blott
ett fast beslut att till det yttersta försvara
själfva tesen.
— Ja visst, svarade han med ett lugnt
småleende, har du inte vetat det förut?
■— Nej, det har jag inte vetat. Jag
vet nämligen inte hur blåsyra smakar.
Men det vet kanske du? tillade jag sä
oskyldigt jag kunde, liksom i förbigående.
Här låg det nya uppslaget. Han visste
icke, att jag talade efter en gifven plan
och hade alltså ingen anledning att
inlägga någon afsikt i min fråga; han
måste tillskrifva den slumpen, det lösa
pratets oberäkneliga nyck. Jag å min sida
gjorde allt för att framkalla denna
uppfattning: jag hade knappt talat ut, förrän
jag knackade på kyparen och mumlade
något om cigaretter, hvarigenom frågan
just fick utseende af att vara framkastad
på måfå och glömd i samma ögonblick
som framkastad, alltså att vara en fråga,
på hvilken man kunde svara eller icke
svara, likgiltigt hvilket. Jag måste
nämligen säga mig själf, att det ju fanns en
möjlighet, om också svag, att min vän
verkligen en gång på allvar hade haft
något med blåsyra att göra, och med
denna visserligen minimala möjlighet för
ögonen var det min skyldighet att göra
frågan på ett sätt, som gaf honom
tillfälle att ignorera den, om han så ville.
Men det ville han lyckligtvis icke, hvad
jag ju också hade räknat på.
Efter några sekunders synbar
själsstrid svarade han nämligen med
sammandragna ögonbryn:
— Du vidrör ett ämne, som jag af
vissa skäl ogärna vill inlåta mig på. Låt
oss tala om någonting annat!
Jag teg; men ur mitt inre det steg upp
ett tyst jubel. Och ännu i dag, när jag
genom att skrifva ner denna
betydelselösa tilldragelse söker förkorta en tom
och fåfäng timme, ännu i dag har jag
nöje af denna kronärtskocka, som jag åt
upp för öfver tre år sedan.
o^o.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
