Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
jane gernandt-claine.
intet finna!» En gång i lifvet kan det
likväl hända, att det man väntat på
kommer en till mötes, där man minst
trott det, men då man känner sig nära
och sträcker ut sin hand — är det
försvunnet. Allt är irring och villa: det
var icke hon.
Hjärtat kan göra besynnerliga
misstag, men jag frågar: Hvarför skulle
man icke kunna älska två väsen på
samma gång? Förblanda det ena med
det andra och vara lycklig, ända tills
man vaknar upp ur sin villfarelse. Skola
vi blott räkna med det vi hålla i vår
hand, bero vi icke också af vår
inbillning? Hvad betyder det vi äga mot det
vi icke kunna räcka och det, som
ständigt skall förbli ett tillslutet rum för oss?
Hvad är lyckan, om man utestänger det
oupphinneliga? Är icke själfva rysningen
en form af sällhet?
Ni förstår mig icke, men jag vill
berätta er något. Vänta blott icke att
få höra en historia. Det är en dröm,
ett skymningsäfventyr i själens dunkel,
och sådant låter sig väl knappt förtäljas,
än mindre förklaras, men det är ej en
förklaring jag vill ge.
Det var i Bretagne det hände, mitt
Bretagne, som jag älskar för dess tycke
med norden, för dess sagolynne och dess
bundenhet. Hvad äger eljest detta
landskap, att jag skulle föredraga det
framför andra? Intet påfallande i yttre
mening. Intet annat än det dolda
inflytandet. Men är det icke allt?
Hvilka människor gripa djupast in i
vår tillvaro? Ar det de mest bländande,
de klokaste, de märkligaste? Det tror
jag icke. De få vi bevara i vår erinring
med en sådan tydlighet, att den
svagaste klang af deras namn är en ton, som
förändrar världen, hade blott det
företrädet framför andra, att de besutto den
inre makten. Vi höra dem, vi se dem
för oss och stå afsöndrade, inne i min-
net, som vid åsynen af den första snön
eller den första brasan en höstkväll.
Flingorna, det är lifvet, våra snabbt
dalande dagar, som komma och gå och
som ingen vet hvad de betyda, och hela
gåtan ligger och susar i de svartnande
kakelugnsbränderna. Allt hvad vi ha
upplefvat och tänkt och känt kommer
återigen till oss, och det blir tyst och
eftertänksamt i vårt sinne. Är det icke
i en sådan afskildhet vi vandra, när vi
minnas, hur vår vän talade eller teg
eller tryckte vår hand?
Helt säkert kände ni icke det lilla
Saint-Enogat ens till namnet? Jag hade
farit dit för att ligga och måla i ro och
för att få träffa en man, som haft större
inflytande på min utveckling än någon
annan. Ni vet kanske, att jag talar om
M. Gaston de Nive. Vid den tiden hade
han redan slutat sin journalistiska
verksamhet och satt slagen af lamhet i sin
villa i den bretagneska byn och tänkte
på en resa han ville göra till
Amsterdam och Haag. Hans hustru vek knappt
från hans sida. Hon var ryska och litet
tung till sitt temperament, men om det
nu var den nordiska lynnesanläggningens
dragningskraft eller hvad det då kunde
bero på, tror jag, att hon kände mig
och mitt förflutna bättre än han.
Att återse en vän är att stå ansikte
mot ansikte med ett stycke af det
framfarna, en del af vårt jag i magasinerad
form. Vi möta honom efter en
skilsmässa, och det är oss vi se, oss själfva
han bevarat med det förgångnas drag,
Och antingen det skett en stor eller
liten förändring med oss, är det väl få
som i dylika ögonblick undgå att känna
det sällsamma upplösningsarbete, som
är den s. k. utvecklingens verk.
Jag hade tagit in på byns värdshus,
men brukade tillbringa aftnarne hos de
Nives. Det första sammanträffandet var
icke gladt. Tänk er en värd, som icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
