Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Systrar. Af Jane Gernandt-Claine. Till ***
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
systrar.
457
märkta att dö en tidig död. Hon var
ännu mycket ung, men är det icke
troligt, att hennes dagar voro längre och
annorlunda än våra och att oanade
evigheters lugn röjt sig för hennes spaning?
Hon syntes mig icke skapad för
beröring, men själarne lydde de tysta
maningar, som utgingo ifrån henne, och
ett förborgadt samband tycktes råda
mellan henne och hennes syster. Det
föreföll mig som om de i vissa dagrar haft
en svag likhet, men när den yngsta sänkte
sin tindrande blick, bodde älskog eller
aningen om älskog bakom hennes
ögonlock. Jag sökte henne som den frusne
söker sol och hade ibland en känsla som
om vi stämt möte. Dolda tecken förrådde
hennes närhet. Någonting i själfva kyrkans
hvitrappade murar sade mig, om hon
fanns därinne eller om jag kunde gå förbi.
Jag minns en kväll jag kom ifrån mitt
arbete. En ovan hand öfvade sig på
orgeln, så dämpadt och trefvande som
om det hemlösa tviflet vågat höja sin
tvekande röst i visshetens rum. Koret
var fullt af sol och afton, och jag steg
sakta öfver tröskeln. Ett halft dussin
nunnor omgåfvo altaret, som de prydde
till någon fest, och midt ibland dem
stod Luce, klädd i ljus och guld och
aftonlugn, med blommor i sina händer.
Jag höll mig på afstånd i en sidogång,
jag ville ej hon skulle märka mig, men
i det jag vände mig om för att gå,
varseblef jag hennes syster, som satt ensnm
i en af bänkarne. Ett fång af gröna
kvistar låg bredvid henne, men hon såg
ut att ha glömt allt omkring sig, och
jag tyckte mig se hennes tankar som
sträckfåglar på flykt i kvällen. Sä, just
så skulle jag velat måla henne; —
hufvudet lutadt, halsen i trött, långsträckt
böjning, ansiktet hvitt af stum, inre
blekhet, med svagt skilda läppar, där det
aflägsna leendet dröjer, och drömmens
skugga under ögonfransen. Hela hennes
uppenbarelse syntes mig som en
förseglad sorg, hvars hemlighet ingen skall
finna, men när jag stått och betraktat
henne en stund, kommo vi att småle mot
hvarandra, och leendet var som ett svar
på en längesedan bortglömd fråga,
hvilken jag sökte erinra mig och som blott
sjönk djupare och djupare ned i skumma
gömslen i mitt sinne. Det kallade och
manade som röster i det fördolda, och
hennes närvaro föll som ett oförstådt
dunkel öfver nuets klarhet, men hvilka
dagar . . . hvilken tid . . .
Jag vaknade om morgnarne med ett
behof af rymd och horisont. Medan
daggen ännu låg kvar i gräset och
luften var kall af gryningens kyla, vandrade
jag ut på markerna — gick och gick
och gick utan mål, så stark i känslan af
min föryngring, att jag kunnat krossa
något i mina händer, så nära
hopplösheten, att en enda ton skilde mitt jubel
från förtviflan. Och i den
sinnesstämningen var det jag arbetade, om de
dagarnes ingifvelse kunde sägas ha något
med arbete att skaffa. Det tycktes mig
att jag rörde vid möjligheter, större än
aningen hade fattat dem. Korta
rysningar isade själen. Från själfva tviflets
tveäggade svärd stod glans.
Jag hade stunder, då skaparelusten
låg som ett sjungande lugn i min håg,
andra, dä allt syntes fly mig; men då
skymningens skuggor samlade sig öfver
fälten, drömde jag, att jag såg dem
komma, de två, som jag väntade. De
närmade sig arm i arni. Luce dröjde
framför min duk, tyst och nöjd, med
hakan stödd mot handen, som när ett
barn beskådar bilder. Systern stod
lutad mot hennes axel. Jag såg hennes
mun med dess sorgsna slutenhet och
ögats långsamt pröfvande blick och visste,
att hon fattade — icke hvad jag gifvit,
utan hvad jag velat ge, icke färger och
linier, utan sinnets egen fördolda rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
