Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sigrid Arnoldson. Af Magnus Josephson. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sigrid arnoldson.
479
rid Arnoldson är en af de få utkorade,
som förmå gjuta poesi och illusion öfver
en scenisk gestalt, och som kunna konsten
att få hjärtesträngarna att vibrera äfven
hos den mest kritiske, den mest skeptiske
åskådare. När man till denna gåfva, som
Sigrid Arnoldson äfven i Stockholm haft
fullgoda tillfällen att visa sig besitta, lägger
en sällsynt graciös apparition och en
vacker sångtalang, så är det icke underligt,
att Sigrid Arnoldson i vår på originela
sceniska talanger fattiga tid hunnit att på
kort tid bli känd, ja berömd.
Till en del har hon väl för sin beröm
melse att tacka en ovanligt energiskt och
fintligt skött reklam, det var väl ej för
intet, som hon omhändertogs först af den
gamle erfarne impressarion Maurice
Stra-kosch och sedermera af dennes släkting
Alfred Fischhof, med hvilken hon numera
sedan 8 år är förenad i ett lyckligt
äktenskap, men till större delen har hon dock
sig själf, sin intagande personlighet såväl
som sin stora talang att tacka för sina
framgångar. Som bevis på till hvilken hög
grad hon verkligen förmår att elda och
hänföra sitt auditorium, kan ytterligare tjäna
hvad en ung talangfull komponist efter sista
Traviata-representationen i höjden af extas
utropade: »Om vi hade en sådan
dramatisk sångerska här i Stockholm, hvilket nöje
skulle det då icke vara att skrifva en opera.»
Fru Arnoldsons hela framställning af
detta parti är genomsyrad af poesi, finhet
och känsla utan all sentimentalitet.
Sångerskan ger här en verklig karaktersbild;
hon ger mindre illusion af cocotte, af
kameliadam än som kanske i detta parti
är traditionelt, hon är snarare en ljuf
och poetisk varelse, äkta i glädje som i
sorg, och trots sina förvillelser stark och
sann i sin kärlek, med ett ord hon
idealiserar typen, men just därför slår hon an
åtminstone på mig. Till detta kommer
här som ett pius hennes sångkonst och
särskildt hennes vackra legato, som redan
öf-verraskar och gläder i de första i half
konversationston framkastade fraserna vid
banketten, detta smältande mjuka legato hvarmed
hon sedan i tredje aktens upprörda finalscener
åstadkommer en så vacker och så äkta
konstnärlig verkan, lika konstnärlig som Duse,
hvilken i denna seen, då Marguérite orättvist
anklagas, som enda svar har ett utrop
»Ar-mando» så gripande och så omvexlande mo-
duleradt, en seen för öfrigt, som den gamle
Sarcey i Paris mycket riktigt anklagade
henne att ha förvandlat till en operafinal.
En annan seen, där Sigrid Arnoldsons spel
är mig oförgätligt, är den, då Violetta
skrifver brefvet till sin älskade och icke
kan tillbakahålla sina tårar; hon kom mig
att tänka på Manon, icke den Manon som
är hufvudpersonen i Massenets rätt tråkiga
opera, utan den verkliga, abbé Prévosts i
all sin depravation förtjusande, rörande
naiva lilla grisett.
Som Mignon gaf fru Arnoldson den
mest illusoriska bild af ett poetisk
naturbarn och spelade med en realism, som
särskildt i scenerna med Jarno vida öfversteg,
hvad vi här i detta parti varit vana att se,
om också fru Edling på sin tid mera
verksamt utförde de starka scenerna och
särskildt kraftigt framhöll Mignons svartsjuka.
Redan själfva röstmedlens otillräcklighet
förbjuder fru Arnoldson användandet af
starkare dramatiska accenter, och därtill
kommer att hela hennes skaplynne
hänvisar henne mera till det ljufva, täcka,
graciösa än till det lidelsefulla. I gengäld
ger hon däremot en den vackraste
framställning af de scener, där Mignon erinrar
sig sin barndom och , igenkänner sitt gamla
hem och i sångaren Lothario återfinner sin
fader; fru Arnoldsons spel var här i all
sin natursanning så poetiskt och friskt,
att hon gaf ett nytt intresse åt en opera,
hvars skönheter redan efter 30 år börjat
att gan!(ka betänkligt blekna. Äfven åt
Lakmé, hvars artificielt exotiska musik
äfven den, trots sitt större raffinement i
harmonisering och instrumentation, börjat
att förlora sig, såsom ju alltid sker med
de konstverk, som icke bära äkthetens
stämpel — äfven åt Lakmé förlänade fru
Arnoldsons intressanta sydlänska apparition,
fängslande framställning och musikaliska,
vackra sång nytt intresse.
Som Rosina gjorde däremot fru
Arnoldson icke så mycket af sitt parti, hon var
nog täck och graciös men spelade icke
bättre än mången annan liten subrett utan
större namn och rykte och sjöng icke
heller så korrekt och samvetsgrannt, som hon
eljes brukar, hvilket dock kunde bero på
någon tillfällighet. Kanske berodde den
missräkning, hon här beredde åtminstone
mig, på att hon alltid tyckts mig minst till
sin fördel i den mer konserterande stilen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
