Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den stora hafsormen. En utredning af dikt och verklighet af Carl Forsstrand. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den stora hafsormen.
487
ga afseenden i vårt århundrade blifvit
öfverträffade i både okunnighet och
vidskepelse, hvarjämte nu äfven det
afsikt-liga bedrägeriet börjar spela en roll i
den stora hafsormens historia.
Bland hafsormsbeskrifningar, i hvilka
okunnigheten synnerligen grundligt
trasslat ihop begreppen, intager den om det
s. k. Stronsadjuret en framskjuten plats.
Ar 1808 strandade i en vik på Stronsa
bland Orkneyöarna ett egendomligt djur,
som gaf anledning till många tolkningar
och ett långvarigt meningsutbyte inom
den lärda världen. Oudemans, som
återger hela historien, meddelar också den
bild af djuret, hvilken jämte en
beskrifning någon tid efter fyndet inflöt i
Me-moirs of the Wernerian Society och
som här torde vara tillräcklig för att
belysa hvad man med god vilja kan göra
af en stor och rutten haj. Ty
Stronsadjuret var, såsom åtskilliga forskare och
senast Oudemans till fullo ådagalagt,
intet annat än en väldig brygd, Selache
maxima, som var stadd i
upplösningstillstånd. Att den då med sina
söndertrasade fenor kunde fresta ortens »lärde»
till hafsormslystna funderingar och till
och med hedras med namnet Halsydrus
Pontoppidani till erinran om biskopen
och såsom en ny art i djurserien, var
mindre underligt, ehuru de tre benparen
verka menligt både för dess anspråk som
ryggradsdjur och för de lärdes anseende.
Men att Orkneyöarnas med brygden väl
förtrogne fiskare läto lura sig att i den
strandade se en hafsorm, är märkvärdigt
och kan tjäna till bevis för den dragning
ett eljest vaket och intelligent folk
känner till det öfvernaturliga.
Välja vi vidare bland de talrika
mystifikationer, som haft den stora
hafs-ormen till ämne, så torde följande
skildring med tillhörande afbildning ur Le
Monde Illustrè för år 1881 vara en af
de lifligare på fantasiens fält. En herr
/I
Renard hade
ombord på ångaren
The Don
iakttagit ett
hafsvidunder och därom
till tidningen
insändt följande, af
flera personer till
riktigheten
bestyrkta berättelse :
»Företeelsen
syntes i tio minuter i
fullt månsken.
Medan jag utförde
skissen, nedskref min son
sina iakttagelser,
likaså herr Contreras.
Vi jämförde och
utbytte med
hvarandra de olika
iakttagelser, som vi gjorde,
de andre herrarne
från det lilla fönstret
i röksalongen och
jag där ofvanför.
Vidundret tycktes mäta
omkring fyrtio eller
femtio meter från
hufvudet till stjärten,
så vidt man kunde
döma af dess talrika
vindlingar. Från
ryggkammen till
bukens midt tycktes
kroppen vara täckt
af åtskilliga rader
fjäll eller en
skroflig hud liknande
hajarnes men bildande
lager af fjäll, som
täckte hvarandra.
Ryggen är mycket
mörk och blir
småningom ljusare ned
mot buken, som är smutsgrå. Hela kroppen
är tecknad med tvärgående strimmor, som äro
omväxlande mörkgröna, kastanjefärgade och
gråa; stjärten tycktes afsmalna i en spets liksom
ålarnes. Jag gömmer till sist beskrifningen af
hufvudet, hvilket vi hafva ordentligt undersökt
och som är mycket egendomligt. Det har icke
oval form, såsom hos flertalet ormar är fallet,
utan är tvärtom utdraget i en spets; det bildar en
s*l§Éit
hafsormen sadan den afbildas af pontoppidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
