Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Var det rätt? — Var det orätt? Af Ralph Iron (Olive Schreiner). Öfversatt för »Ord och bild» af A. v. Z.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
ralph i ron.
mig. Ni känner honom, ni träffar honom
ofta — skulle ni inte kunna säga eller
göra någonting för mig?» Hon såg
upp; hennes läppar voro hvita och torra.
»Ibland känner jag det, som om jag
skulle bli tokig! O, det är så förfärligt
att vara en kvinna!» Kvinnan midt
emot såg ned på henne. »Nu hör jag,
att han fäst sig vid en annan kvinna.
Jag vet inte hvem hon är, men de säga,
att hon är så begåfvad, och att hon
skrifver. O, det är så förfärligt — jag
kan inte bära det!»
Kvinnan stödde armbågen mot
kaminfrisen, lutade ansiktet i sin hand och
stirrade in i elden. Därefter vände hon
sig om och såg på den yngre kvinnan.
»Ja,» sade hon, »det är något förfärligt
att vara en kvinna». Hon stod tyst en
stund. Därefter sade hon ansträngdt:
»Är ni säker på, att ni älskar honom?
Är ni säker på, att det inte bara är den
känsla en ung flicka hyser för en äldre
man, som är berömd och om hvilken
alla människor tala?»
Jag har varit nära att bli tokig I
Jag har inte sofvit på veckor!» Hon
knöt sina små händer så hårdt, att de
blixtrande juvelringarne tycktes tränga
in i köttet. Han är allt för mig; det
finns ingenting annat i världen. Ni,
som är så stor och stark och begåfvad
som bara intresserar er för ert arbete
och för männen som edra vänner, ni
kan inte förstå hur det känns, då en
person är allt för en, då det inte finns
någonting annat i världen.»
Och hvad vill ni, att jag skall göra?»
»Ack — jag vet inte!» Hon såg
upp. »En kvinna vet hvad hon kan
göra. Säg honom inte, att jag älskar
honom.» Hon såg åter upp. »Säg
honom bara någonting. O, det är så
förfärligt att vara en kvinna; jag kan
ingenting göra. Ni säger honom ju inte
rent ut, att jag älskar honom? Det är
just hvad som kommer en man att hata
en kvinna, om man säger det rent ut».
»Om jag talar med honom, måste
jag tala öppet. Han är min vän. Jag
kan ej hyckla inför honom. Jag har
aldrig hycklat inför honom, då det har
gällt mig själf». Hon gjorde en rörelse,
som om hon ämnade gå sin väg,
därefter vände hon sig om och sade: »Har
ni tänkt på hvad kärlek är mellan en
man och en kvinna, då det är fråga
om giftermål? Det långa, långa lifvet
tillsammans, dag efter dag, beröfvadt
all romantik, allt afståndets skimmer,
ett lif ansikte mot ansikte — att se
hvarandra som man ser sin egen själ? Har ni
förstått, att äktenskapets uppgift är att göra
mannen och kvinnan starkare och bättre,
än de voro förut? Förstått att, om ni ej, då
ni blifvit gamla och sitta framför brasan,
kunna säga ’Lifvet har varit rikare och
härligare för oss därför att vi ha
vandrat genom det hand i hand, än om vi
hade gått ensamma’ — om ni ej kunna
säga det, då har ert lif varit förfeladt?
Håller ni tillräckligt af honom för att
kunna lefva för honom, ej i morgon,
men då han blifvit en gammal,
skrynklig gubbe, och ni en gammal, skrynlig
kvinna? Om han skulle ligga sjuk, i
jämmer och klagan, under tjugu år,
skulle ni kunna hålla er famn öppen
för honom under hela den tiden och
trösta honom, som en mor tröstar sitt
lilla barn?» Hon drog djupt efter andan.
»O, jag älskar honom öfver allt annat!
Jag skulle vara glad att få dö, om jag
bara en enda gång fått höra, att han
älskade mig högre än något annat i
världen!»
Kvinnan stod och såg ner på henne.
»Har ni aldrig tänkt på den där andra
kvinnan? Huruvida hon ej kanske skulle
göra hans lif lyckligare än ni?» frågade
hon långsamt.
»Ack, ingen kvinna kan bli för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
