Ord och Bild / Sjette årgången. 1897 / 554 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I österled. Af Sven Palme. Med 7 bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

framför hvarje dörr upprepade kallelsen,
men redan klockan half fem kom Mikael
in med sin rykande samovar. Vi stego
upp, drucko té och gingo upp i den
öfre, höga och rymliga kyrkan, som för
icke fullt tio år sedan med
utomordentlig prakt uppfördes midt ofvanpå den
andra, gamla och låga kyrkan. Vi
åhörde en stund den talrikt besökta
morgonmässan och ilade upp för trapporna till
tornets högsta höjd, långt öfver den stora
kyrkklockan, hvars mäktiga ton höres
på 40 kilometers afstånd. Hvilken härlig
syn! Valamos ögrupp i morgonbelysning
med vikar och sund, trädgårdar och
skogar, med kyrkkupoler, som här och där
glittrade fram ur skogens grönska, likt
juveler i omfattning af smaragder. Och
rundt omkring låg hafvet med en svag
antydning af land endast norrut.

MAGNUS SMEKS GRAFVÅRD. HANDTECKNING AF EN MUNK I VALAMO KLOSTER.

Men ångbåten kallade. Vårt resgods
var redan nedburet. Vi gåfvo några mark
åt klostrets almosemottagare, annan
betalning ges icke, drickspenningar
mottagas ej, och snart voro vi åter ute på
Ladogas hoppande böljor i en liten nätt,
tvåmastad ångare men med en väldig
soima på släp. Vi svängde om udden
förbi den sista kyrkan, våra båda
besättningar gjorde en sista bugning och ett
sista korstecken, och Valamo började att
försvinna i fjärran. Vår kapten, brat’
Anthony, stod med utseende af en skäggig
vikingahöfding vid rodret, och hans
besättning, äfven de munkar, däribland en
f. d. rysk officer, gjorde sitt bästa. Men
tack vare soiman tog färden dubbelt så
lång tid som vanligt, och vi undrade
storligen, om icke German och Sergej, när
de stäfvade fram mot sitt efterlängtade
mål, seglade fortare på sin historiska
kvarnsten än vi under denna vår återfärd
till fastlandet.

Slutligen nådde vi fram. Och då vi
ändtligen, efter mera än ett dygns fasta,
sutto vid en god frukost, kommo vi
öfverens, att färden varit »angenäm och
högst intressant» och att vi snart skulle
förnya den, men då — med matsäck.

Mitt Valamobesök är nu ett minne
blott, ett minne, där resans små
besvärligheter icke intaga något som hälst rum,
men hvilket är helt uppfylldt af den
friska, underbara stämning, som hvilar
öfver det gamla klostret med dess
orientaliska prakt midt i en nordisk natur, med
dess fromma, mässande munkar, som
samtidigt äro flitiga handtverkare och
landtbrukare, med dess härliga
omgifningar och, öfver allt detta, det blida,
ljufliga lugn, hvaraf vi, sekelslutets
oroligt jäktande söner, stundom känna ett
så starkt behof.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>