Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilse.
557
Det började sjuda i honom, och han
kände, hur vreden bultade vid tinningarne
och hur hatet mot dessa tjufvar steg.
Innan han själf visste hvad han gjorde
rusade han fram mot vistet, genom hvars
lucka finnen kastade ut den ena
godbiten efter den andra. Där kommo
soltorkade renbogar, präktiga vajhudar och
stora packor dansande ut genom det
svarta hålet. Ett par runda getostar
hvirflade också ut och trillade i väg på
skaren fram mot elden som lefvande
tingestar. När till slut en skinnpåse kom
neddansande på snön och Per Jakob
tyckte sig märka, att det var kaffe,
mindes han den gamle Pavals alla
gästfriheter, och han blygdes öfver att se hans
ägodelar sköflas på detta nesliga sätt.
Han sprang upp på visthusstegen och
skrek med dånande röst: »Stopp! Nu
är det nog!»
Inifrån vistet dök den allgode
gif-varens ansikte fram, och finnens nu af
arbetet blodsprängda ögon stirrade mot
honom med ett fånigt, trotsigt grin; ett
ögonblick stodo de stilla och sågo på
hvarann, så slängde finnen en ny påse
i synen på Per Jakob: »Håll käft, rackare!»
Per Jakob tumlade nedför stegen och
föll som en död på snön.
När han reste på sig igen, stodo
alla fyra finnarne omkring honom i en
hotfull ring.
Per Jakob tog sig mot hufvudet. Det
kändes så tungt och underligt, och hans
nacke var stel som om det kommit
något i olag strax ofvan ryggen.
»Joo, du djäfla hund!» sade en
af finnarne, »knip bara ihop truten,
annars så —». Han skakade sin blottade
slidknif framför Per Jakobs näsa, så att
föraren ryggade tillbaka några tum;
längre kom han inte, ty där mötte han
de andres knytnäfvar med dragna
knifvar.
Per Jakob svarade ingenting. Han
satte sig ned och började röra om i elden.
Medan han satt där och påtade,
mognade hans plan inom honom. Nu följde
han dem -sannerligen inte längre.
Tjufvar och mördare måtte själfva fan lotsa
öfver fjällen.
Han bligade i smyg efter sina skidor.
De stodo ett godt stycke därifrån, men
han räknade ut, att han nog skulle
kunna ge sig i väg, innan de anade oråd,
om han också skulle bli tvungen att lämna
sin konte i sticket.
Per Jakob vände sig från elden och
såg upp mot himlen ett slag.
Den grönblå natthimmeln var nu
försvunnen, och stjärnorna, som han
nyss-sett lysa öfver visthustaket, hade slocknat.
Per Jakob visste nog hvad det
betydde, och när han riktigt intensivt
lyssnade, hörde han de underliga förebuden
till snöstorm, svaga stönanden som från
sårade människor och ett egendomligt
knäppande i den svarta luften. Han såg
på finnarne.
De njöto som bäst af det af det
ny-stulna godset, och getostarne gingo
laget rundt mellan dem, och kaffepåserc
pungslogs på sitt innehåll och tömdes
i pannorna, och elden blåstes upp och
friskades på med videgrenar.
Per Jakob synade sin kaffepanna och
lade på nytt kaffe af sitt eget. Så sköt
han fram sin konte och gräfde i den
efter socker, så att de andra riktigt skulle
fa se, att där fanns litet af hvarje i den.
Sen tog han sin panna och reste sig.
Finnarne sågo på honom med
misstänksamma blickar, men han gick lugnt
fram till den närmaste af dem och
frågade: »Har du vatten?» Den tilltalade
ruskade på hufvudet och pekade bakom
sig: »Hämta själf.»
Det var just det Per Jakob ville.
När han vände och gick förbi sin
skid-staf, sparkade han till den liksom af våda
så den åkte i väg ett stycke framför ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
