Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Febr. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 DAGBOKEN.
briceras som sällskapsnöje, och man skall
verkligen vara renons på nyheter för att ta upp
dylikt på sitt program.
Något nöje beredde däremot icke det
följande numret, Louis Glass’ pianokvintett i C,
åtminstone icke åt åhörarne, hvaremot
exeku-törerna tycktes mycket upplifvade af att få
införa denna komposition i den musikaliska
världen. Hr Glass är dansk och tillhör jämte
den här okände Carl Nielsen den danska
musikens yttersta vänster. Hans kvintett
utmärker sig egentligen genom en ytterst dimmig
polyfoni, genom föga lyckade försök att
använda wagnersk faktur, genom sjukligt
maniererad harmonisering och i allmänhet
genom krampaktiga ansträngningar att bjuda
något nytt och ovanligt; då han som i scherzot
försöker att skrifva enkelt och naturligt (o
höjd af raffinement!) röjer han däremot ett
betänkligt armod på idéer. Att hr Glass
icke saknar begåfning visar hans nyligen
utkomna pianoskisser, men det är att hoppas,
att hr Aulin nu ger hans talang tid att sätta sig,
innan han ånyo framför något af hans verk.
Kammarmusiklitteraturen är ju rik, och
mången skulle kanske föredragit att i stället för
de fyra ryssarne och hr Glass ha fått höra
Beethoven och Brahms. Smaken är olika.
Andra symfonikonserten lät oss utom Schuberts
symfoni få höra en af Haydns mera kända
symfonier, i B-dur (n:o 12 hos Peters\ vidare,
ett särskildt i de begge första satserna nobelt
och romantiskt (à la Gade) klingande
symfonisk intermezzo af Alb. Rubenson samt
slutligen Svendsens »Carneval de Paris», en djärft
impressionistisk tonmålning, glänsande
instrumenterad, liffull och intressant. Detta stycke
var väl inöfvadt och spelades trots sina
svårigheter förträffligt.
Filharmoniska sällskapets konsert bjöd på ett
skandinaviskt program, en lycklig tanke, som
förtjänat ett bättre förverkligande. Nu
representerades Sverige, utom af Södermans
härliga Tannhäuser-ballad, glansnumret i hr
Lundqvist repertoar, som dock har det felet att
vara väl ofta sjungen (hvarför uppföres aldrig
»Die Wallfart nach Kevlaar» eller »Der
schwarze Ritter»?), endast af Svedboms
nästan alltför väl kända »1 rosengården», som
dock är ett friskt och melodiskt stycke,
hvilket intresserar både genom det musikaliska
arbetet och genom koloriten, och af Rubensons
festmarsch, ett tämligen obetydligt
tillfällighetsstycke, som icke är representativt ens för kom-
ponisten. Danmark representerades af Heise,
hvars körverk »Efteraarsstormen» förmodligen
var en nyhet för de flesta och försvarade sin
plats på programmet såsom ett musikaliskt fint
arbetadt, «aandrigt» och målande ton verk af
äkta dansk karakter. Utmärkt företrädt var
Norge af »Foran Sydens kloster», Griegs
snilleverk, där han med så enkla medel och med
öf-vergifvande af den starkt nationela kolorit, han
eljest älskar att anbringa, når en så äkta
konstnärlig verkan. Tyvärr förolyckades denna
komposition i utförandet — fru Brag, som sjöng
sopransolot, visade här sin olämplighet för mer
lyriska uppgifter och dirigenten, hr Hedenblad,
såväl här som i Tannhäuser otillräckligheten
af sin förmåga som orkesterdirigent. Bättre
lyckades då Svendsens »Zorahayda», ett af
denne komponists mindre intressanta
orkesterstycken, läckert instrumenteradt, men sprödt
i uppfinningen och på sina ställen väl
mycket wagneriserande.
Från Operan är utom de stridigheter
mellan och utom kulisserna, som jag här förbigår,
då de ju ej falla inom området för en
konstkritik, endast att nämna återupptagandet af
Valkyrian och Iphigenia i Aulis, två repriser af
modern och klassisk musik, hvilka bägge vittna
om allvarliga konstnärliga sträfvanden. Tyvärr
voro föreställningarne af «Valkyrian» icke så väl
besökta som önskligt varit, något som kanske
ändrar sig, då fru Guldbranson, såsom meningen
lär vara, kommer att här utföra Brünnhildes
parti. För öfrigt har Carmen med fru Linden
behärskat repertoaren. Om fru Lindens Carmen
har skrifvits så mycket för och emot, att föga
torde vara att tillägga.
Rollen torde väl ej egentligen höra till
dem, som bäst passa sångerskans naturel,
hvartill kommer, att hennes lust att
experimentera icke alltid gör det så lätt att få tag i det
centrala i hennes framställning. Emellertid skall
icke nekas, att hennes Carmen numera gör ett
betydande och konstnärligt intryck, äfven om
jag icke kan räkna den till de uppgifter, där
hon står på höjden af sin förmåga. Men
publiken har nästan alltid rätt, och publiken har
tilljublat denna vackra, strålande Carmen med
den klangsköna stämman sitt bifall, och då
återstår för kritiken intet annat än att
nedlägga sin talan. Vid de sista föreställningarna
har fru Linden sekunderats af hr Bratbost
som Don José, hvilket parti gifvit honom
tillfälle att glänsa med sin goda dramatiska
förmåga. M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
