Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
107
MUSIK.
K. OPERAN.
Sept. 3. Martha.
» 14. Mignon. (Sigrid Arnoldson.)
» iç. Romeo och Julia.
» 18. Den vilseförda. (Sigrid Arnoldson.)
i 21. Jubileumsfestmarsch. Sveagaldrar.
» 25. Barberaren. (Rosina. Sigrid Arnoldson.)
» 28. Lakmé. (Sigrid Arnoldson.)
Okt. 4. Mefistofeles.
> 5. Aida.
KONSERTER.
Sept. 22. Första allmänna svenska sångarfestens
första konsert.
» 23. Första allmänna svenska sångarfestens
andra konsert.
DEN egentliga musik- eller
konsertsäsongen har ännu icke börjat, och i
afvaktan på hvad som komma skall ha våra
musikvänner tills vidare fått nöja sig med att
gå på Operan för att se några repriser af
gamla repertoaroperor, af hvilka den af Martha
haft mest intresse, då den bjöd både på ny
dirigent, hr Tor Aulin, som äfven på detta
för honom ännu så länge ovana område
visade sig som intelligent och temperamentfull
musiker, samt på fru Östberg i titelrollen, där
hon sjunger helt enkelt förtjusande, med både
lynne, känsla, välljud och bravur, vidare ett
gästspel af vår alltid gärna sedda landsmaninna,
fru Arnoldson, hvilkens konstnärskap skildras
på annat ställe i detta häfte, samt slutligen
ett nytt svenskt musikaliskt drama eller, som
den nyaste termen lyder, sångdramatiskt
festspel: Svea-galdrar af Wilhelm
Peterson-Ber-ger. Framförandet af detta verk har utan
tvifvel varit vår operas egentliga bedrift under
den förflutna delen af spelåret, och det är
därför så mycket sorgligare, att det nu,
efter hvad det ser ut, måst nedläggas redan
efter femte föreställningen. Men kanske
uppstår det igen om någon tid, hvilket så
mycket förr skulle kunna ske, som Sveagaldrar
icke är ett helaftonstycke och man nu för
tiden äfven på Operan har mycken böjelse
för s. k. plockprogram, hvilka kommit på
modet genom Mascagni och de andra veristerna.
Sveagaldrar är ett tillfällighetsstycke, och
bär måhända i vissa delar spår af den
brådska, som brukar vara oskiljaktig från
tillkomsten af ett sådant stycke, men innehåller å
andra sidan mycket mera af verkligt värde,
än som gemenligen rymmes i dylika för
stunden beräknade verk. Texten kan med både
nöje och behållning läsas som en vanlig dikt,
och man måste särskildt beundra det sätt,
hvarpå författaren förstått att bemästra det
på fornnordiskt vis allittererade versmått han
valt, så att hans vers trots tvånget blifvit
smidig och välljudande. Och i denna
välklingande form uttryckas mångenstädes på ett
lyckligt sätt vackra, om också icke så
originela tankar; diktens höjdpunkt betecknar i
detta hänseende Sveas trollsånger med svar
af något Rydbergskt klingande andekörer.
Den dramatiska byggnaden har däremot
blifvit ganska löslig, något som man dock i
ett tillfällighetsstycke af denna art gärna
ursäktar. Emellertid må man icke undra
på, om dessa fyra ganska löst förenade
sceniska bilder, där det icke alltid har sig så
lätt att lista ut sammanhanget för den
myckna musikens skull — våra operaartisters sätt
att framsäga sin text är ju också med ett
eller par undantag, föga mönstergillt —
icke uppfattades som vederbort af
publiken, detta så mycket mindre, som
premiè-ren ägde rum på ett galaspektakel, då
åskådarne mer se på ståten i salongen än på
hvad sevärdt finnes å scenen samt icke
äro i lynne att tyda gåtor. Och gåtfullt
kan nog ett och annat tyckas i detta stycke,
framför allt den något långsökta
symboliken, som icke blir begripligare genom den
tryckta förklaringen, hvilken icke särskildt
utmärker sig för klarhet. Jag skall emellertid
icke nu uppehålla mig härvid, utan skyndar
att ytterligare framhålla styckets förtjänster,
framför allt dess musikaliska förtjänster.
Man har ju förut lärt känna hr
Peterson-Berger som lycklig viskomponist och som i
allmänhet framstående i det nätta,
miniatyr-artade, i genren. Här skulle han nu visa,
om hans lyra äfven ägde strängar för det
heroiska, patetiska, storstilade, och nekas kan
ej, att han här verkligen anslagit toner, där
kraft och lidelse vibrera, särskildt är detta
fallet i Sveas s. k. galdrar eller de nyss
nämnda trollsångerna, med hvilka hon väcker
den sofvande ynglingen och ungmön genom
att gissa deras namn, vid hvardera tillfället
tvenne gånger afbruten af en osynlig ande-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
