Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 12, Nov. - Konst. Svenska praktverk. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
93
spotskt leende och med den stora damens
otadliga hållning bar det höfviska nöjets
fackla vid förklädnader och herdefester med
samma finhylta hand och med samma nätta
gest, hvarmed hon nyss knutit på den
politiska intrigens nät såsom på ett
inveck-ladt och roande knypplingsarbete. Utan
tvifvel rörde sig dessa båda kvinnors
tanke-och känslolif i snabbare och stoltare rytmer
än Hedvig Eleonoras, utan tvifvel spelade
de sina roller med större éclat och under
mera spändt intresse från både galleri och
parterre än fallet var med hertigdottern från
Holstein-Gottorp, och sannolikt hade de,
rent mänskligt sedt, mera af hög ras i sitt
blod och förnummo med starkare puls och
mera återhållen andedräkt hvad dikten
hviskade i deras öron och hvad konsten
lekte för deras blickar. Ställd emellan dem
blir Hedvig Eleonora borgerligt ointressant
i både fel och förtjänster, men ser man till
resultaten af deras lif, utfaller jämförelsen
obetingadt till hennes fördel.
Drottning Kristina kvarlämnade intet åt
det folk, som hon öfvergaf efter att länge
hafva tärt på dess välstånd, men väl
medtog hon såsom sin tillhörighet den
oskattbara samling af målningar, som blifvit
svenska statens krigsbyte i Prag. Hvad som i
våra dagar vittnar om Lovisa Ulrika har till
stor del tillkommit utan hennes personliga
medverkan. Visserligen äger svenska staten
ännu ett vackert minne af henne i den del
af sin tafvelsamling, som Gustaf III efter
hennes död förvärfvade åt det allmänna.
Men hennes insats i vår konstutveckling
kan dock ej jämföras med den, för hvilken
vi hafva att tacka Hedvig Eleonora, om
hvars mödor och omsorger ännu i dag
Vadstena, Ulriksdals, Gripsholms och framför
allt Drottningholms slott bära oss
ojäf-aktiga vittnesbörd.
Den vackra platsen för Drottningholms
slott hade redan tidigt upptäckts af den
verksammaste byggherren bland våra
konungar. Johan III lät omkring 1581
Vilhelm Boy här uppföra ett slott i två
våningar med torn. Denna byggnad, om
hvilken man för öfrigt har ytterst sparsamma
underrättelser, förstördes af vådeld 1661
— samma år som den genom köp
kommit i Hedvig Eleonoras ägo.
Redan följande år lät hon lägga
grunden till ett nytt slott, hvars utförande
anförtroddes åt den då 47-årige Nicodemus
Tessin d. ä. När Tessin afled 1681, var
byggnaden ännu ej fullbordad, och det blef
Nicodemus Tessin d. y., Stockholms slotts
skapare, som fullföljde detta sin faders
förnämsta verk. Denne hade åt byggnaden
gifvit dess yttre gestalt; dess dekorering
inomhus och de med arkitekturen strängt
förenade trädgårdsanläggningarne blefvo
sonens uppgift.
Det har ej ingått i författarens plan att
behandla byggnaden och dess båda mästare
med hänsyn till deras förebilder och
föregångare eller i deras sammanhang med
samtida företeelser och personligheter.
»Det förefaller mig emellertid», yttrar
han om den äldre Tessin, »som om en
fackmässig undersökning af hans
konstnärsskap skulle komma att anvisa honom en plats
ungefär lik den, som intages af François
Mansart inom den samtida franska konsten
— en plats’ belägen närmare området af
den sena renässansen än af barocktiden.
Men i motsats till Mansart, med hvars
konstnärsskap Tessins för öfrigt synes äga
flere beröringspunkter, har den svenske
mästaren intet särskildt nationelt element
att upprätthålla utan anknyter sig
omedelbart till de franska och italienska
förebilderna. Hans originalitet som konstnär blef
måhända därigenom mindre än den franske
arkitektens. Men arten af de i förhållande
till utlandets jämförelsevis små
omständigheter, under hvilka han arbetade, kom
honom att af de främmande förebilderna
endast upptaga det bästa — hänsynen
till arkitekturens grundprinciper. Ur denna
aktning för konstens lagar har hans
individualitet utvecklat sitt förnämsta behag: ett
till beundransvärd finhet skärpt sinne för
öfverensstämmelsen mellan byggnaden och
dess olika delar samt dessa sinsemellan och
en älskvärd måtta i användningen af det
dekorativa. Denna måttfullhet antager
särdeles under Tessins senare år karakteren
af en viss stränghet, hvilken är så mycket
mera tilltalande, som man i detta förhållande
naturligen återfinner ett uttryck af
konstnärens eget, under den allt mera
försvinnande inflytelsen af främmande förebilder
utvecklade skaplynne.»
Efter att hafva behandlat arkitekternas
andel i byggnaden ägnar förf. några
lärorika sidor åt de biträdande handtverkarne,
hvarefter han uppställer byggnads- och
inredningsarbetets kronologiska följd. Fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
