Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den hvita boken. Af Rafael (förf. till »En passionshistoria»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HVITA BOKEN.
Af RAFAEL.
(förf. till »en passionshistoria».)
DEN är så vacker, så vacker! Den
I ligger framför mig och lyser med
guldsnitt och ett smalt blått
sidenband, som har en liten gul rand. Men
pärmen — ack pärmen ■— jag vill dansa
— den är hvitgul som tjock grädde och
med en guldfjäril i ena hörnet — —
tänk! en fjäril af guld med utspända
vingar, som om han kom rakt från
solen, just då solen skall gå ned men inte
ännu glöder röd. Jag är så glad att
pärmen ej är röd — det röda skrämmer
mig, solen kan vara litet röd, bara inte
blodröd som då han brinner ned och
slocknar — då stänger jag in mig och
vill gråta.
Men en fjäril! Han skall suga
honungsdagg af mina ord och sedan flyga
omkring.
Det vackraste är att boken är
alldeles hvit inuti — så hvit — så hvit —
— människorna ha ej sett något hvitare.
Det finns intet tryckt och intet skrifvet
i den — men det skall präntas — —
präntas i guld och grönt med stora
underliga bokstäfver och små nätta som
älfvorna då de smyga på tå i månskenet!
Ingen människa vet hvad som skall
stå i den —- men då änglarne läsa det
skola de sjunga.
Det var jul och granen lyste med
vänliga lågor — och då gaf mig min
syster ett paket, där jag satt och
lyssnade’ till hur fåglarne drillade långt, långt
borta dit de flytt, då vinden hopade snön
kring vårt hus. — Jag öppnade paketet
och skrek till då jag såg pärmen —-
sedan öppnade jag boken och såg de hvita
bladen — då tryckte jag boken till mitt
bröst — och sade så att ingen hörde
det: Den store anden gaf mig den! —
Men min syster hörde det och sade: —
Ja — Johannes — den store anden gaf
dig den — och hon log —
Har någon sett min syster le? Det
är så underligt. Jag vet blott en som
ler vackrare — men hon är hvit —
hvitare än bladen i min bok. — Min syster
är brun. Hon har brun klädning, inte
alls grann — men så prydlig — och en
liten hvit krage — och små hvita
manchetter och stora bruna ögon — som
jag inte vet om de äro svarta — och
gulbrun hy — inte alls med något rödt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
