Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den hvita boken. Af Rafael (förf. till »En passionshistoria»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
RAFAEL.
uti. . . Hon är som ett höstlöf, ryckt
från kvisten i stormen och farande fram
för ^n svag pust. Hon går stilla och
dansande — och när hon ler tänker jag
på höstens blad och vill gråta.
Min far var som den stora, starka
eken — och jag är stor och stark som
han och så underlig — ty i honom
bodde den store anden, som ibland talar i
mig.
Är det någon som vet hvarför min
syster sörjer så djupt, fast hon alltid är
så glad? Vi ha ingenting sagt om det —
det är så farligt att tala. Men vi ha
kommit öfver ens om att hon aldrig skall
säga mig det, då vi suttit ensamma vid
brasan, då skymning ligger öfver rummet
och Mary torkar bort en tår ibland —
när jag inte ser det.
Då sjunger jag stilla för henne en
melodi — som jag inte kan — och
regnet slår sakta på rutan — och då är
det de här orden jag sjunger om och om
igen — Hvila, hvila, hvila lilla bruna
lamm — Timmarna de ila — Vi
komma aldrig fram, aldrig — aldrig fram.
Och Mary tar sin fiol — jag är så
rädd för pianot — och spelar sakta
flere melodier — och alla äro så vackra
och klinga nästan som den jag inte kan
— och jag hör, hur de hvita bladen i
min bok sjunga sakta, sakta med.
Du skall ha en bok bredvid att
skrifva uti — sade Mary och gaf mig en
som var lik henne, för den var nätt
och brun.
Hvad skall jag skrifva i den — Mary
— frågade jag. — Du skall skrifva i den
hvad du sedan –då allt är riktigt
färdigt — skall pränta i guld och grönt i
den hvita boken —
Och jag skrattade och knäppte
kastanjett med fingrarne. — Jag är mycket
skicklig i det.
Men så blef jag så rädd. —Min
syster — sade jag — blir inte den hvita bo-
ken förstörd om jag präntar i den? —
Nej -— sade hon — då blir den ändå
så hvit som ett barns själ.
A — jag blef så glad och steg upp
och dansade.
Och vi sutto tysta. Mary är
mycket vis.
Och det sjöng fint, fint i de hvita
bladen — långt inne — jag lade mig
på knä och tryckte örat tätt intill den
och lyssnade. —
Ack min bok!
Min penna stannar för i dag — —
Nu när ingen är inne och jag är
alldeles ensam med den store anden,
skall jag tala om det — det skall stå
om Beatrice — — — hon skall fylla
de hvita bladen mellan guld och grönt.
Hon är hvitare än ett barns själ.
Det är så underligt. . jag kan skratta
sä att tårarne rinna. Människorna som
alltid äro dumma, därför att de ej förstå
hvad den store anden säger — de
påstå att hon heter Helena. Jag skrattar.
Det var en gång en bok — det är
mycket — mycket länge sedan — tusen
år — därför minns jag inte hvad den
hette. Men Beatrice stod på hvarje blad.
Folk sade att bokstäfverna voro svarta
— men jag såg att de voro i guld och
grönt. Jag läste den många — många
gånger — nu kommer jag inte ihåg den
— men jag minns, att Beatrice var
nästan lika vacker som Beatrice.
— Mary — sade jag i går — du vet
inte heller att hon heter Beatrice. — Hon
såg på mig en stund och sade — Nej
— Johannes — jag vet inte heller att
hon heter Beatrice.
— Mary — sade jag — dig älskar jag
mer än de andra. Därför skall du veta att
Helena heter Beatrice. Men du får inte
tala om det. Bara du och jag skola
veta det. —
Det var en höstdag hon kom hit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
