Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den hvita boken. Af Rafael (förf. till »En passionshistoria»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HVITA BOKEN.
2 7
sade öfver henne — och endast jag
hörde att hon andades fort.
Sedan omfamnade Gregorius oss —
men mitt hjärta var kallt som döden.
Vi sutto alla ned — men Gregorius
gick fram och åter på golfvet och talade.
Han blänkte af mycket guld och bar
ett svärd vid sidan och en gyllene stjärna
på bröstet — och man såg och hörde
att han blifvit en hjälte —- ty han hade
varit i främmande land och betvungit de
räddhågade.
Beatrices ögon följde honom och
hennes öron drucko hans ord och hon
glömde sin ende — käre broder. Hans tal
ljöd starkt som en klingande bjällra —
jag satte båda händerna för mina öron
och ropade — O — min broder — ring
ej så med dina egna gärningar! —
Då höjde den gamla hotande sitt
marmorfinger och sade — Tyst, Johannes —
och lyssna till din broder!! —
Jag blef då rädd och fällde händerna
på mina knän — men min panna
fuktades — ty hans röst plågade mig.
Gregorius vredgades icke — men
slog mig lätt i ansiktet med handsken
och sade — Håll gärna för öronen, lille
bror — det är ej för dig jag talar. —
Jag rodnade — jag vet ej hvarför jag
rodnade.
Vi skulle gå till bordet och Gregorius
gick fram och ville hafva Beatrice vid
sin sida. — Jag fattade hennes hand och
sade — Nej — Gregorius — jag är
Beatrices ende — käre broder. —
Gregorius svarade och log. — Då är
ju äfven jag hennes broder — se — din
bästa vän Mary står ensam och
öfvergifven. —
Och Beatrice vände sin blick frän mig.
Då släppte jag hennes hand och den
gamla gick före ut och min broder följde
henne med Beatrice.
Mary fattade min hand — men jag stod
förlamad som naglad medjärn vid golfvet.
Den gamla talade högt och
befallande och Gregorius röst ringde — då
skrattade Beatrice — jag ryste — ty detta
var ej Beatrices skratt. Det var hårdt
och lätt.
— Det är Gregorius som får henne
att skratta så — sade jag —
Något inom mig växte och växte —
jag ville betvinga det -— men det fick
makt med mig. Dä föll min blick på
den tjocka boken med det röda snittet
och jag ropade — Förbannelse öfver Kain
som söker sin broders hjärta! — Och
jag grep boken och kastade den i
lågorna och ropade högt. —
Den gamla kom in och sade med makt
•— Johannes — sådant straffar Gud!! —
Och jag föll ned och sade — Så må
din Gud straffa mig!! —
Men Mary förde ut den gamla —
stängde dörrar — kom och satte sig på
golfvet hos mig — lade mitt hufvud i
sitt knä och talade som ett susande
höstträd. Hon täljde sagor om hur min
broder kommit till huset och låg i hvita
höljen i sin vagga och. såg på oss med
oskyldiga blickar — hon berättade om
hur jag räddade dem båda från den
vilda tjuren och värjde deras lif — hur
jag bar Gregorius genom skog och mark
och kärr och strida forsar — och hur
han somnade med hufvudet mot min
axel — medan hans ljusa lockar flöto
öfver oss båda.
Och medan hon talade älskade jag
Gregorius. —
O — min broder!!
Här stannar min penna —–-
Gregorius talade med klingande
stämma och trodde mig långt borta — men
jag hörde honom, och den gamla
lyssnade till hans tal — och han sade —
Johannes måste bort. — Den gamla
svarade — Det är dyrt, Gregorius — och
de räknade. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
