Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den hvita boken. Af Rafael (förf. till »En passionshistoria»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
RAFAEL.
Mary satt tyst en stund och sade
sedan —
— Den hvita bokens stora ande är
min och din Gud — Johannes — Han
talar mildt till oss. —
Och jag grät af glädje.
—■ Mary —■ sade jag — hvarför säga
människorna att den gamla är min morr? —
Mary satt tyst en stund och sade
sedan —
— Människorna veta ej att den gamla
ej är din själs mor. —
— Min syster — sade jag — vargens
unge har en mor — fågeln i nästet
haien mor — himmelens moln har en mor
— hvarför har ej jag någon mor??? —
— Johannes — sade Mary — då du
kom moderlös till världen, gaf den store
anden dig mig, för att jag skulle vara
din själs mor, tala med dig och spela
dig till ro. —
Och jag grät af glädje.
Då kom Beatrice — — —- — —
Hon stod midt i rummet och frän
hennes läppar spred sig ett leende likt
ljusa böljor som insvepte mig i salighet.
Jag gick fram — föll ned för henne,
lyfte hennes klädningsfåll till mina
läppar och sade i bäfvan — O, himmelska
drottning! —
Då drog hon sig undan så att
kläd-ningsfållen gled ur mina händer och jag
fylldes af den djupaste bedröfvelse.
Men Mary stod vid min sida och
sade sakta —
Han har ett barns själ i en god mans
hjärta. —-
Och Beatrice närmade sig mig och
vidrörde min panna och mitt hår och
sade med en susande röst —
Stig upp, Johannes —- du är ej blott
Marys broder — men också min. Kom
och sitt med oss vid brasan. —
Och vi sutto där alla — Mary lekte
på violinen, och ute stormade snön i hvit-
grå skyar — — Men Beatrice var en
sol vid vår härd.
Jag satt fylld af orden - Du är ej
blott Marys broder — men äfven min. —
Men jag smög till Marys sida och
hviskade — Säg mig — Mary — hvarför
är jag på en gång lycklig och sorgsen
öfver att vara Beatrices broder?? — och
Mary svarade medan hon ännu sakta
spelade —Johannes —Beatrice har ingen
annan broder än dig — du är hennes
ende — käre broder. —
Jag fylldes af den djupaste glädje —
medan min själ längtade efter Beatrice —
ehuru hon satt vid min sida. Men jag
fruktade denna längtan och dolde min
blick — som famnade Beatrice —- och
jag mumlade sakta om och om, tills min
själ blef ljus — Du är Beatrices ende —
käre broder. —
Tills jag vågade se upp på henne.
Och hon smålog.
Beatrice smålog.
Jag skrifver ej mer i dag — — —
Det blef plötsligt ett stort ropande
—-och det slog i dörrar och trampades med
många fötter — och dörren till vårt rum
slogs upp, och där stod min broder, och
den gamla var vid hans sida med hans
hand i sin och sin hand på hans axel —
och hon ropade — se — se!
Jag utbredde mina armar och min
syster gled fram mot honom med milda
rop. Men hans armar som höjts mot
oss sänktes och han såg oss ej — ty
hans blickar stodo lysande öfver Beatrice.
Himmelens skära skyar drogo öfver
hennes kinder — hennes ögon flammade
upp och doldes och hon var ej längre
hvitare än bladen i min bok — och jag
såg henne föra handen till hjärtat — som
ville hon hålla sin själ kvar.
Min bror log och bugade för henne
utan att böja sig till jorden och fattade
hennes hand — och hans blickar dan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
