Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Två svenska kärlekskorrespondenser från den sirliga stilens tid. Af Oscar Levertin. Med 7 bilder - I. Den sirliga stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
OSCAR LEVERTIN.
TITELBLAD TII.L »LA PRETIEUSE»
(PARIS 1656—58).
Och fast han purpur rödh ähr med blodzfärgan
tecknadh,
Befalt han aldrig än uthgiuta något blodh.
Dahlstjernas kungaskald samlar som
i ett kolossalt kuriosakabinett från tiden
alla stilens kostbarheter och sällsamheter.
Under frihetstidens nyktra period med
dess nit om den allmänna hushållningen
aftog ändtligen detta poetiska slöseri.
Men ännu Kolmodin, när han i sin
lutherska kvinnospegel skall skildra Abisag
af Sunnems orientaliska skönhet och om
hennes ögon säger:
Tvenne fönster med demanters rena glans
Och öfverst härligt tak med sköna lockars erans,
har ej glömt traditionen och ej heller
Eldh, när han symboliserar äktenskapet
med en konsert, där mannens herravälde
är basen, hustruns foglighet diskanten,
bägges balans att lika råda tenoren och
hustruns vänlighet alten. Den hederlige
Mörk i Alarik och Göthilda använder
kanske sist stilens förlegade garderob.
Den preciösa och galanta stilens
fader i svensk dikt är Erik Lindschöld.
Han är direkt påverkad af Voiture, och
i hans kärlekssonetter och epigram till en
hård skönhet skymtar en af den preciösa
diktens klassiska figurer också i vår
litteratur — la belle inhumaine.
Fullkomligt typisk är hans La Jalousie contre
imc serviette. Man höre:
När jag vill kyssa dig, Cloris, du dig bortvänder.
Där dock een serviette den gunsten ofta händer
Att han rör munnen din, ja tryckz ock gnidz
därpå,
Hvij må då icke iag den samma lycka få.
Nekas kan dock ej, att detta kanske
närmare erinrar om gracen i de verser
Marcarille citerar, medan han låter
Ca-thos och Madelon lukta på parfymen i
sin peruk, än om Voitures madrigaler,
alltid frälsta från faddheten genom sin
öfverlägsna impertinens.
Lindschöld inleder den diktning af
»pièces fugitives», som Dalin skulle så
ifrigt idka. Hur många hundra sådana små
dikter har ej Lovisa Ulrikas skald dragit
fram ur sin sidenväst och under
accom-pagnemang af skrattsjuka friska flickröster
läst upp i Drottningholms alléer eller i de
svenska herrgårdarnas löfsalar —
lustigheter, artigheter och elakheter om en
grefvinnas iskällare, om en friherrinna, som
binder ett grönt band i håret, om den
spotska Doris, som föll af hästen och
stötte sig där bak, om den hycklande
Celinde, som låtsades läsa i sin bönbok.
Annu i Tankebyggarnes orden kring
den goda Uranie, som hade ett stycke
af en preciös dam i sig, vid sidan af
så mycken sann och okonstlad
kvinnlighet, sysslade man, ehuru tafatt, med
denna poetiska lek, men först
gustavia-nerne nådde mästerskapet, kunde fånga
ett infall i en dikt som ett kronglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
