Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
oskyldiga människor utan att Paris
tänker på annat än ett nytt teaterstycke
och en supé», klagar Voltaire. Och de
regeringen närstående kretsarna voro
ingalunda af den uppfattningen, att det
låg i det allmännas intresse att få
sanningen rörande en redan fälld dorn i
dagen.
När därför konseljen den 7 mars 1763
beslöt upptaga parlamentets dom till
förnyad pröfning och infordrade alla
handlingarna i målet, berodde detta på
politiska skäl och hade sin grund i att man
ville straffa parlamentet för visad
gen-störtighet gentemot kronans skatteedikt.
Toulouse-parlamentet var icke heller i
denna fråga sinnadt att gifva efter, och
det gjorde svårigheter att utlämna
handlingarna. Bland annat fordrades en
betydande lösen för afskrifterna, hvilket
särskildt uppretade den ekonomiskt anlagde
Voltaire.
Den växande striden mellan krona
och parlament, som kulminerade när det
senare på hösten hotat häkta och döma
konungens speciele kommissarie,
hertigen af Fitz-James, var emellertid ytterst
gynnsam för Calas-processens öde.
Konseljen kasserade i juni 1764
capitoul-rättens och Toulouse-parlamentets domar
och förvisade målet till slutbehandling
vid den kungliga domstolen »Maltres des
requëtes de 1’hotel».
Denna rätt afgjorde efter en förnyad
grundlig undersökning processen genom
enhälligt utslag af den 9 mars 1765,
således jämt tre år efter Calas’ fällande.
Jean Calas förklarades härigenom för
oskyldig och rehabiliterades, de öfriga
anklagade blefvo fullständigt frikända.
Ehuru Voltaire rördes till glädjetårar
vid denna utgång af processen, lät han sig
därmed icke nöja utan ville äfven
genomdrifva Calas-familjens ekonomiska
återupprättande och önskade få
parlamentsråden i Toulouse dömda till skadeersätt-
ning. Det senare ansågo dock hans
juridiska vänner vara mindre rådligt, och
man afstod därifrån, sedan konungen
beviljat familjen en gratifikation af 36,000
livres. Genom insamlingar i hela Europa
och bidrag från Voltaires krönta vänner
hade nämligen stora summor visserligen
insamlats, men dessa medel hade slukats
af de stora processkostnaderna, och
Grimms företag att skaffa medel genom
försäljning af ett kopparstick af
Carmon-telle’s tafla öfver familjen Calas i
fängelset under rehabilitationsprocessen
lyckades parlamenten förhindra, oaktadt
konungen redan beviljat privilegium på
denna försäljning.
Calasprocessen har efterlämnat viktiga
spår i historien, och ett bevis på den
uppmärksamhet, den väckt, lämnar den
vidlyftiga litteraturen om densamma. Den
skönaste och varaktigaste frukten af det
uppseendeväckande målet är dock
Voltaires berömda skrift »Sur la tolérance»,
där han sammanfattar all den indignation,
processen uppväckt hos honom och andra.
I denna afhandling riktas udden mot den
religiösa fanatismen, öfver hvilken han
aldrig var sen att utslunga sitt ȃcrasez
rinfàme», men rehabilitationsagitationen i
öfrigt gällde lika mycket en rent juridisk
opposition mot det fördärfliga
hemlighetsmakeriet vid de franska
domstolsförhandlingarna.
Att revisionen lyckades berodde dock
ingalunda enbart, eller ens i främsta
rummet, på dessa andliga anlopp. Voltaire
var tillräckligt världserfaren att minnas,
att vid anfall medlen måste lämpas efter
målet, och han försmådde ingalunda att
möta juridiskt hemlighetsmakeri med
hemliga machinationer. Och framför allt
bidrogo till framgången lyckliga politiska
koincidenser, utan hvilka Calas sannolikt
hade förblifvit lagligen och rätteligen
steg-lad ännu i denna dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
