Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två minnen af Henrik Ibsen. Af Gustaf af Geijerstam. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Jag kan ej räkna dessa minnen, och
de hafva år efter år stadgat hos mig en
känsla, hvilken jag aldrig erfarit emot
någon nu lefvande människa. Det var
mycket naturligt, att jag skulle längta
att en gång få se Henrik Ibsen. Men
på samma gång var det inte fritt att ej
denna känsla var uppblandad med en
liten fruktan, att sammanträffandet skulle
medföra något af desillusion.
Det var september 1886, och man
minns, att Henrik Ibsen då besökte
Stockholm och under hela den tid, han
vistades här, var föremål för en hyllning,
hvilken väl sällan kommit någon vare
sig svensk eller utländsk författare till
del.
Ingenting värmde mig emellertid i
Ibens person mera än den egenskap, med
hvilken jag snart tyckte mig komma under
fund, den som i och för sig förklarar de
motsägande berättelser, man ofta får höra
om Ibsens person. Det är nämligen sant,
om man säger, att Henrik Ibsen är
inbunden och kan verka frånstötande. Men
det är lika sant, att ingen kan vara mera
öppenhjärtig än han, ingen mera fritt
och otvunget vänlig och god, ingen mera
gripen af den personliga känsla för en
annan människa, som är de varma
naturernas stora företräde. Och att denna
känsla kommer till orda, därtill behöfs
blott, att han känner sig otvungen och
vet sig förstådd af dem, till hvilka han
talar. Därför är Henrik Ibsen i sitt
hjärta en fiende till allt officielt, och när
ban hyllas af alltför många, kan han
plötsligt bli sluten och liksom tillknäppt
på ett sätt, hvilket möjligen innebär
kritik men säkert också har en tillsats af
blyghet, som icke ens medvetandet 0111
eget värde någonsin förmått att helt och
hållet utplåna.
En sådan man måste väcka en
obeskriflig känsla af vördnad hos dem, hvilka
haft tillfälle att iakttaga yttringarna af
en själsadel, hvilken verkar så mycket
starkare, ju mera den är fri frän hvarje
slags pose. Redan vid mitt första
sammanträffande med Henrik Ibsen slog detta
drag i hans karakter mig till mötes, och
jag såg det tydligast vid ett par
tillfällen, som jag nu vill berätta.
Jag träffade honom först på
bjudningar, hvilka samlat många människor af
olika slag, och jag tyckte mig iakttaga,
att diktaren icke rätt var i sitt esse.
Icke en enda gång talade han, så att
hans röst hördes öfver hela rummet, och
det var påtagligt, att han först blef fullt
obesvärad, när han kom i en vrå och fick
samtala på tu man hand. Med detta
karaktersdrag i minnet träffade jag
samman med Henrik Ibsen på en
frukostmiddag hos August Lindberg.
August Lindberg hade vid denna tid
nyligen spelat »Gengangere» och
»Vildanden», och hela sällskapet bestod nästan
uteslutande af ungdom. Ja, ungdomen
var så utpräglad bland dessa människor,
af hvilka somliga voro nygifta, att det
i början blef liksom litet tyst, sedan den
store mannen inträdt ibland oss. Vi voro
till mods som barn, hvilka äro bortbjudna
och ej rätt veta, om de ha rätt att släppa
glädjen lös af hänsyn till en fullväxt
människa, hvilken sitter med dem vid
bordet.
Vid sådana tillfällen är det en
småsak, som kan verka afgörande. Här kom
denna småsak i form af ett skämt, hvilket
narrade hela bordssällskapet att skratta,
och inom ett ögonblick var förtrollningen
bruten. Ingen glömde, att Henrik Ibsen
satt ibland oss, men denna känsla höjde
blott feststämningen. Och jag skall aldrig
förgäta, hur Ibsen inom några minuter
bokstafligen ändrade fysionomi. Jag
betviflar ej, att Ibsen liksom andra dödliga
kan erfara en till och med stolt känsla,
när han blir vördnadsfullt hyllad. Men
det är alldeles visst, att han njöt dubbelt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
