Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två minnen af Henrik Ibsen. Af Gustaf af Geijerstam. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
GUSTAF AF GEIJERSTAM.
när denna hyllning framträdde med det
slags otvungen glädtighet, då stela
former voro bannlysta, och man lät
skämtet råda, när med ett ord den store
mannen fick lof att vara helt och hållet
människa i en krets, där just denna
flärdlös-het gjorde storheten så att säga ännu
större.
Vid bordet hölls festtalet af Per Staaff.
Jag har gömt detta tal, och jag meddelar
därur slutet. Början utgjordes af en
uddig polemik mot vissa uppfattningar af
Ibsen, hvilka särskildt på 8o-talet bidrogo
att skymma en riktig uppfattning af
diktaren. Talet har aldrig förr varit
tillgängligt utanför privatkretsen, och
talaren framställde sin uppfattning af Henrik
Ibsen i en parabel, som äfven nu kan
hafva sitt intresse.
På en ö i oceanen, yttrade han,
hade i århundraden lefvat en folkstam,
ensam och utan beröring med andra. På
ön växte en lund af träd. Deras lummiga
kronor gåfvo människorna skugga och svalka,
deras blommor skänkte dem fägring och
doft, deras frukter närande föda, deras
safter läskande dryck. Folket, som en gång
varit starkt ock lyckligt, var emellertid ej
längre lika sundt och lika gladt som fordom,
och man hade småningom börjat ana, att
det berodde deruppå, att träden, af hvilka de
lefde, ej längre voro friska som förr. Man
sökte råda bot för det onda, några ville
draga upp nya telningar, andra ympa de
gamla, ännu andra beskära grenarne. Då fick
man se, huru en ensam man, hvilken alla
visste vara mycket vis och erfaren, gick
bland träden och arbetade, men ingen förstod
rätt hvad han gjorde; några menade: »han
ympar»; andra: »han beskär grenarne»;
andra: »han vill draga upp nya telningar».
Men småningom gick det som ett sorl
ibland folket: »det är trädens rötter han
gräfver under, han vill beröfva oss det enda,
som ger oss näring, det enda hvarpå vi
lefva, han är en folkfiende, en folkfiende!»
Men den ensamme mannen log och
fullföljde sitt verk, och andra trädde honom
i spåren,och till sist, då han sedan länge
samlats till sina fäder, kom där en dag,
då den sekelgamla, murknade skogen föll
till marken. Men då, sedan dess
skymmande skugga ej längre hämmade
växtligheten, sedan dess rötter ej längre sögo ut
jordens safter, växte der upp en ny skog
med unga, friska träd och i deras skygd
lefde folket friskt, lyckligt och gladt. Då
mindes de den ensamme mannen och hans
gärning, då insågo de omsider, huru stor
han varit, han som ej blott haft visdom
nog att se det ondas orsak, men också
haft mod nog, haft nog tro på naturens
eviga förmåga af förnyelse för att gripa
det onda uti dess rot. Då omsider förstod
man honom, och nyare, sällare släkten
virade odödlighetens krans kring hans
minnesvård.
Sådan är stundom siarens lott. Sådan
tänker jag mig Henrik Ibsens. Vi se, huru
hans obevekliga kritik skakar sjelfva
rötterna och grundvalarna till det nuvarande,
men vi veta ändock, att den, hvilken så
som han tror på idealens förnyelsekraft,
på utvecklingens eviga makt att skapa nya
former i de förbrukades ställe, han är ingen
pessimist, beredd att teckna sitt namn
under mänsklighetens allmänna och
oåterkalleliga bankruttförklaring, nej, han är en
optimist, som tror på det mänskliga
sam-lifvets, de mänskliga åskådningarnes och
begreppens förmåga att likt sagans fågel
Phenix stiga föryngrade upp ur sin egen
aska.
Och när jag ser Ibsens gråa hufvud
ibland oss, då minnes jag en strof af den
skald, hvilken vårt land räknat som sin
ypperste, af Esaias Tegnér. Jag vill sluta
med den strofen, ty den synes mig,
uppfattad såsom ägande en långt djupare
bärvidd än Tegnér och hans samtid åt
densamma tillmätte, kunna ställas såsom måtto
öfver vår mening om Henrik Ibsens
diktning.
Den lyder:
Evigt kan ej bli det gamla,
Ej kan vanans nötta läxa
Ständigt repas upp igen.
Hvad fönnultnadt är skall ramla,
Och det nya, friska, växa
Upp utur förstörelsen.
En skål för Henrik Ibsen, optimisten!
Det var ganska egendomligt att se
Henrik Ibsen, när denna hyllning bragtes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
