Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En museifråga. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 3°
HANS HILDEBRAND.
grepp. Vi kunna ju, då det är fråga om
data, sätta gränsen vid 1809 — således
en mycket senare gräns än professor
Montelius föreslagit, men dock en gräns,
som kan bättre motiveras än hans,
därest vi vilja fästa oss vid de historiska
förhållandena, hvarvid dock må iakttagas,
att äfven senare minnen af historisk art,
vare sig de stå i sammanhang med
konungahuset eller äro af annan
beskaffenhet, införlifvas med Statens Historiska
Museum, för att utgöra fortsättning af
förutvarande serier.
Just detta — att vara fortsättning af
förutvarande serier — är af allra största
betydelse. När ett sammanhang finnes,
bör det icke af tillfälliga orsaker
afbrytas. Vår medeltid gick småningom
öfver i reformationens och renässansens
tid. Att här utstaka gränsmärken är
omöjligt. Den politiska historien gifver
i detta afseende inga bestämda data.
Västerås recess år 1527 införde officielt
reformationen i Sverige, men år 1534
målades i Valö kyrka i ärkestiftet en bild
af den katolska kyrkans helgon Martin.
Nutidens —• d. v. s. den just nyss
försvunna nutidens — allmogesmycken stå
i ganska väsentlig mån i närmaste
samband med den förutliggande tidens
förebilder. Skall då icke sambandet
uppenbaras i samma museum? Om man sett
sig om i det ena och därifrån går öfver
i det andra, försvåras då icke förmågan
att finna sammanhanget?
Jag håller därpå, att Statens
Historiska Museum fortfarande, ostyckadt,
utvecklar sig på den bas, som för detta
är gifven, och att Nordiska Museet
utvecklar sig på sin bas, hvilken är genom
d.r Hazelii varmhjärtade och energiska
arbete gifven. För båda museerna kunna
enahanda föremål vara angenäma. En
konkurrens är därigenom gifven. Men
konkurrens kan vara af olika slag —
hänsynslös eller förnuftig. Så länge jag lef-
ver och min käre vän d:r Artur
Hazelius lefver, fruktar jag icke för något
obehag för staten, hvilken jag, på grund
af mitt ämbete, representerar.
Med professor Montelius instämmer
jag på det fullaste sätt i den af mig
tidigare uttalade åsikten, att lifrust- och
kläd-kamrarne helst böra förenas med Statens
Historiska Museum, hvilket verkligen
genom ett tidigare kongl, beslut är
fastställdt; dock hafva dessvärre sedan dess
andra förordningar utfärdats.
Likaledes instämmer jag med
professor Montelius i hans uttalande om den
konstindustriela samlingen, såsom den nu
förefinnes i Nationalmusei midtvåning.
Hans och min mening sammanfalla
däruti, att de, som intressera sig för
utbildning i tekniskt afseende, kunna vinna
sitt syftemål lika väl i ett kronologiskt
ordnadt museum som i vårt nuvarande
konstindustriela museum. Jag har den
åsikten, att ett konstindustrimuseum icke
bör visa den historiska utvecklingen —•
denna bör sökas i det historiska museet,
hvilket i vårt land är vida äldre —, men
väl bör man i konstindustrimuseet söka
insikt i de metoder för arbetet, som förr
tillämpats och nu tillämpas.
Konstindustrimuseet bör i främsta rummet afse att
motsvara den nuvarande industriens kraf.
Jag anser mig icke genom dessa
uttalanden hafva brutit mot mitt
föregående uttalande, att man bör respektera
samlingars historia. Lifrust- och
klädkamrarna hafva en gång af Kongl. Maj:t
förklarats böra förenas med Statens
Historiska Museum. Den nuvarande
konstindustrisamlingen är en ny stiftelse,
tillkommen utan hänsyn till förutvarande
samlingar, på grund af intryck för dagen.
Jag sammanfattar hvad jag redan
sagt i detta:
låt Nordiska Museet utveckla sig för
sig;
låt Statens Historiska Museum ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
