Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Improvisationen. Af Adam Mickiewica. Öfversättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
ADAM MICKIEVICZ.
Med denna makt, som är i min natur,
jag mänskorna vid mig vill fästa;
liksom jag kufvar stjärnor eller djur,
vill jag behärska ock min nästa.
Men ej med vapen — vapen slöar vapen;
ej heller sånger — dikten gror för sakta;
ej heller vett — han ruttnar, vetenskapen;
ej heller underverk, som narrar eftertrakta.
Jag härska vill med känslor, som inom mig
svalla,
liksom du, uti osynlig makt öfver alla.
Hvad jag vill, må af alla förstås.
De bli lyckliga, göra de detta;
nien om de till motstånd sig sätta,
må de lida som förr och förgås.
Må mänskorna tankar och ord mig bli,
af hvilka jag bygger mig slott af poesi!
Så ser det ju ut i ditt rike?!
Men jag tankar ej skändat, jag vrängde ej
orden,
och blef jag i allmakt din like,
en lefvande hymn blefve fädernejorden,
ett under, som du icke mäktat en gång:
om lyckan jag sjönge en jublande sång!
Gif mig makt öfver själar!
Jag så föraktar det likfyllda hus,
som massan kallar världen och vant sig att dyrka,
att jag ej ens försökt, om med ordens styrka
jag genast det mäktade störta i grus.
Men jag känner inom mig, att om viljekraften
spändes
och prässades och drefs till sin yttersta spets,
skulle hundra stjärnor släckas och hundra andra
tändes.
Ty odödlig jag är. Uti skapelsens krets
äro andra det ock, men så högt de ej hunnit.
Du, den högste i himlen! jag dig ändtligen funnit.
Jag är högst af de väsen, som dväljas där nere;
Ej förr jag dig råkat. Men det är du, ja du!
Låt mig din höghet känna! låt mig dig skåda nu!
Jag makten vill ha. Säg mig vägen, jag bör tåga!
Jag hört, att det funnits profeter väl flera;
men tro mig: hvad de kunnat, står ock i min
förmåga.
Jag vill hafva samma välde, som i din hand är
lagdt;
jag vill härska öfver själar som du med
gudamakt.
{Lång paus.)
Du tiger, tiger!... Nu står din bild mig klar.
j\u vet jag, hvad du är, på hvad sätt du härskat
har.
Den som kärlek dig kallar — han ljuger,
ty till vishet allena du duger.
Med förståndet, ej med hjärtat dina vägar man
följer;
med förståndet, ej med hjärtat ses den rustning,
dig höljer.
Endast den, som gräfver ner sig
uti torra forskningsschakten,
uti tal och böcker, ser sig
lönad med en del af makten:
giftet, ångan, krutets under,
blixt och rök och knalleffekter,
laglig rätt och djäfvulsfunder
hitta öfverkloka släkter.
At förståndet prisgafs lifvet,
hjärtat dömts till evig död.
Mig af lif vardt föga gifvet,
men dess mer af känsloglöd.
{Paus.)
Hvad är min känsla?
En gnista blott.
Hvad är min lefnad?
Ett stjärneskott.
Hvad är åskan, som dundrar med dof kanonad?
En gnista blott.
Hvad är seklers lopp, som skrifvits på
världshistoriens blad?
Ett stjärneskott.
Hvad är mänskan, som bildar en egen liten
värld?
En gnista blott.
Hvad är döden, som sköflar våra bästa tankars
härd?
Ett stjärneskott.
Hvad är han, som på sin arm hela världsalltet bar?
En gnista blott.
Hvad är världars evighet, sedan ban den slukat
har?
Ett stjärneskott.
Röst till vänster.
Pressen hälen
hårdt på själen,
som på hästens länd!
Opp,
i galopp!
llöst till höger.
Ve! Utan besinning!
Bistånd bringen!
Skydden med vingen
hans tinning!
Sekunden och gnistan förlängas och glöda.
de skapa, de föröda.
Mod bara! Sekunden förlänges, fördröjes.
Mod bara! Se, gnistan förstoras och höjes.
Nu välan! Än en gång jag åkallar ditt namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
