Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Improvisationen. Af Adam Mickiewica. Öfversättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPROVISATIONEN.
I33
Än en gång jag dig bjuder en broderlig famn.
Du tiger... du som själf med satan fört krig.
Högtidligt besvärjer jag dig.
Förakta mig icke, ty jag är ej allena.
Ett stort folk på jorden är min broder. Jag är
mästarn,
och härar och makter och troner mig tjäna.
Och om häda jag ville,
jag tvunge dig till kamp mer förfärlig än med
frestarn:
jag utmanar ditt hjärta, han endast ditt snille.
I lidande och trånad och kval min lefnad flutit,
och när du tog min lycka, min jordiska tröst,
jag sargade med handen mitt svidande bröst,
men ej jag mot himlen den knutit.
Röst till vänster:
Hästens man
spännes ut som örnens
fjäder.
Genom vind och väder
upp på luftig ban!
Röst till höger:
Fallande stjärna!
Kvidande suckar
uti afgrundsdjupen
skalla.
Uti mitt land förkroppsligas min själ;
dess själ sig i mitt hela väsen sprider.
Oss enar ett olösligt band.
Jag heter Million: för millioners väl
jag älskar och all pina lider.
Jag skådar dig, mitt arma fosterland,
liksom en son sin far på hjul och stegel.
Jag hör det kvalda folkets röst,
som modren fostrets kvidan i sitt bröst.
Jag lider, rasar . . .
Men du i öfverklokhets själfbelåtna spegel
du styr och ställer,
du domar fäller
och såsom ofelbar du gäller!
Säg, är hon sann den bön, som vardt mig lärd
allt från min vaggas tidiga elände?
Säg, älskar du ditt eget verk, din värld?
Säg, om du nånsin fadersömhet kände?
Fanns hjärta hos de syndaflodens djur,
som räddades af dig i arkens bur?
Är hjärtat ej ett foster, som du slet
för tidigt ut? Har slumpen alstrat det?
Är nåd ej i ditt rike laglöshet?
När räddning bedes dig af millioner,
ser du ej kallt därpå som ekvationer?
Är kärlek ej till öfverlopps? en galen
addend, af misstag skrifven upp i talen?
Röst till vänster:
Örnens skrik,
hyenan lik.
Till storm!
Rök och lågor!
Afgrundsplågor!
Röst till höger:
Bort från solens klara
glans
irrar kometens vilda
dans.
Hvar är slut på ditt
elände?
Ingen ände! ingen ände!
Du tiger, fast jag öppnat mitt hjärta för ditt öra.
Jag besvär dig. Gif mig makt — blott en
bråkdel af det,
som på jorden kan ernås med äregirighet!
Hur skulle jag med denna ej kunna lyckliggöra?
Låt mitt förnuft, om också ej hjärtat, få regera!
Du ser: jag är den förste bland mänskor och
änglar.
Jag känner dig bättre än dina ärkeänglar,
och värd jag är att makten med dig få halfvera.
Du tiger... Denna tystnad ur tviflet mig förlossar.
Du tiger och litar på din mäktiga arm.
Men vet, att känslan bränner, hvad tanken ej
krossar, ’
och känslan, som glöder hos mig, heter harm.
Jag samlar den, jag pressar den, så att den högre
flammar;
jag stoppar den in uti järnhård viljas kammar
som laddning i kanonrör . . .
Röst till vänster:
Gif eld! skjut loss!
Röst till höger.
O ve! ve oss!
Ett ord, ty eljes skottet mot dig skall jag rikta.
Om också ej du krossas, så skall du dock svikta
och bäfva, så långt som ditt rike gränser har.
Att skapelsens vidder dess dunder skall skrämma,
och släkten på jorden förnimma min stämma:
ej världsalltets fader du är, men dess . . .
(.Konrad faller sanslös ner)
Djäfvulens röst:
— tsar!
(Under det Gustaf i fängelsecellen vrider sig
i oroliga drömmar, gör Skyddsängeln ett sista
försök att fördrifva de onda makterna:)
»Grymma barn! hvad otack röner
ej af dig en jordisk moder!
Länge hennes fromma böner
mäktade ditt lif bevara
ifrån frestelse och fara,
liksom rosen, parkens ängel,
med sin blom, med nattens doft
skydda ifrån pest och stoft
söfde piltens späda stängel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
