Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Patriotism och läseböcker. Af Ellen Key. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Topelius tystnat för alltid, nordens främste
berättare för barn. Men han har icke nöjt sig
med att bara själf berätta. Han har
hämtat sin rika skörd öfverallt, icke minst bland
våra präktiga svenska barnvisor och
djursägner, af hvilka vi icke se en skymt i vår egen
läsebok för folkskolan — lika litet, som man
där gittat medtaga något ur vår klassiska
sagosamling, den af Stephens och
Hyltén-Cavallius utförda. Allra lyckligast för
Norges barn är att landets främsta skalder
skrifvit äkta naiva småbarnssånger, så att
barnen redan på läsebokens första stadium
möta det litterärt värdefulla i en för dem
förtjusande gestalt.
Äfven kunskapen meddelas dem i den
äkta barnsliga ton, som är så svår att träffa.
Nordahl Rolfsen har förstått, att det
icke alltid är det svårfattliga som är det
för barnen och folket onjutbara. De växa
äfven af det halft förstådda, om detta är
af den art, att det kan sätta deras känsla
eller tanke eller fantasi i rörelse, växa
genom själfva bemödandet att förstå. Men
de »storas» och bildades terminologi, de
utländska orden, antydningarna från för dem
otillgängliga kunskapsområden, allt detta är
ofruktbart, emedan endast en högre kunskap
kan aflägsna dessa slags svårigheter. Och
det är sådana stötestenar hvilka författarne för
barn, särskildt folkets barn, måste undvika
utan att därför falla in i en pjollrande ton.
Inga förstämmas snabbare än barnen af
det afsiktliga, det gjorda. De afvisa det
kort och godt som det »tillgjorda», och
intet är därför svårare än att finna den grad
och art af naivitet, hvilken inger barnen
välbehag och tillit.
Ett slående exempel på olikheten i den
norska och svenska läseboken är skildringen
af de utländska djuren. Den norska
läseboksutgifvaren vet huru varmt dessa
intressera redan småbarnen; i den svenska
läseboken införas djuren däremot först i den näst
sista afdelningen! I den norska får Tulla
(Tultan) själf besöka en zoologisk
trädgård, själf fråga och höra alla möjliga
roligheter om djuren. Om kamelen får hon
t. ex. veta, att han med sin tunga börda
går lika tyst som barnflickan, när hon om
natten barfota smyger sig till Tullas säng;
att han vandrar många mil om dagen i
den torra sanden, men fast solen bränner
så het, vill han ändå inte dricka hvart
ögonblick, som Tulla själf o. s. v. I den
svenska boken läsa barnen om kamelen:
»Djurets gång är ovig och vaggande. Det
flyttar alltid på en gång fram fötterna på
samma sida. Då kamelen således» ... Men
hvarför köra med denna ena kamel, då
man möter dromedarer i flockar!
Den svenska läsebokens djurskildringar
behöfde i intet afseende stå efter dem i
den norska, ifall man brukade de författare
— t. ex. Schröder, Samzelius, P. Rosenius,
Santeson och P. Molin — hvilka varit
eller ännu äro skildrare af djur- och
naturlifvet, detta outtömliga ämne för barnens
intresse. Men i hela svenska läseboken
finnes det nu knappt tre stycken hvilka
ge en gosse intrycket af att han med
berättaren kommit ut i riktiga skogen.
I den norska läseboken är en koncentrisk
plan följd. Barnet erhåller således redan
i första afdelningen liffulla småbilder, icke
blott ur djurvärlden, utan ur Norges natur,
dess historia och nutidslif, allt detta som i
större drag skildras äfven i de följande
delarne. Mycket karakteristisk är
berättelsen om huru Tulla firar den 17 maj och
får veta dagens betydelse. Man bör med
detta norska sätt att väcka nationalkänslan
jämföra den svenska läsebokens, där man i
tredje afdelningen möter den, till och med
för vuxna, snustorra och grusmagra krian
öfver Sveriges grundlagar, och sedan ett
utdrag af ett i svenska akademien hållet
patriotiskt tal, hvars ton visserligen är
populär men det oaktadt långt ifrån folklig.
På hvarje stadium och inom hvarje
ämne har Nordahl Rolfsen följt den
principen att läseboken samtidigt skall
tillfredsställa barnets kunskapshåg och dess
inbillning. Detta sker dels genom att det
kulturhistoriska, personliga, målande och
karakteristiska behandlas som hufvudsak
men detaljkunskapen som bisak, dels
därigenom att den faktiska framställningen
oftast ledsagas af någon dikt eller
berättelse. Vill man se huru grundlig den insikt
kan vara, som dock meddelas på ett
färgrikt och fängslande sätt, då skall man i
den norska läseboken läsa skildringarne
t. ex. af Kongsbergs grufva och af
Bandakkanalen, skildringar genom hvilka barnen
få en inblick i ingeniörsarbetet och dess
segrar. Men när de sålunda veta, huru en
kanal kommer till, blir det Ibsen som
kastar fantasiens glans öfver Suezkanalen,
liksom det är Wergelands Steinbrytervise som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
