Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Giorgione och Turner. Af John Ruskin. Öfversättning af Frigga Carlberg. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i58
JOHN" RUSKIN.
förbrytelsen, det ofattliga, som ingen
ville tro på. Någon grund för misstron
fanns ju, ty ingen färg är liflig nog att
uttrycka det rent hvita solskenets
ljusstyrka, så att färgen, framställd utan
ljusets hela intensitet, förefaller falsk. Det
oaktadt kunde Turner icke annat än
återge färgen troget. — »Det är sant
att jag måste gå längre ned på skalan,
men det är intet skäl hvarför tonen skulle
vara falsk. Här är solsken som glöder,
äfven då det är dämpadt; dess skugga
är icke kall, den brinner.» — Detta är
solskenets förhärligande.
Turners skönhetskänsla var
fullkomlig, djupare än Byrons, endast Keats
och Tennysons kunna jämföras därmed.
Och Turners sanningskärlek var omutlig
och tålig som Dantes, så att när
för-tviflans skugga faller öfver dessa stora
egenskaper, blir förödelsen oändligt
mycket större och sorgligare. Utan ett hem
för sin barndom, utan vänner i
ungdomen, utan kärlek i sin mannaålder och
utan hopp i döden, var Turner hvad
Dante kunde hafva blifvit utan sitt »bello
ovile», utan Casella, utan Beatrice och
utan Honom, som gaf dem alla och tog
dem alla. Under hela sitt återstående
lif, hvart han blickade, såg han endast
ruin. Ruin och skymning! Hvad var den
bestående verkan af det ljus, som han
målade så, som ingen före honom? Han
gaf, som vi hafva sett, klarhet, emedan
den var sann och riktig, men däri
fullbordade han endast hvad andra försökt.
Hans eget älsklingsljus är icke Aeglé*,
utan Hesperidernas Aeglé —
solnedgångens sista bleknande strålar — de svaga
andetagen af sorg och natt.
Märk också den bleknande
solnedgången på ruinen!
Det förvånar mig att skillnaden
mellan Turners arbete och föregående konst-
* Aeglé — stjärnbilden.
uppfattning icke blifvit mera bemärkt.
Ingen af de stora tidiga målarne teckna
ruiner utom af tvång. Deras splittrade
byggnader äro konstladt splittrade,
såsom modeller. Där finns ingen verklig
känsla af förfall, hvaremot Turner endast
undantagsvis dröjer vid något annat än
ruin. Öppna hans »Liber studiorum»
och märk huru denna känsla af förfall
och förödmjukelse adlar de enklaste
ämnen, till och med hans syn på dagligt
arbete. Jag har gifvit akt på denna
böjelse vid undersökningen af teckningen
»Mill and lock», men se hur den
fortsätter genom hela boken! Där är ingen
glädje öfver en blomstrande stad eller
marknad, öfver präktiga åkrar eller
rikliga skördar. Man ser endast kvarnens
malande och tålig sträfvan under lifvets
hårda villkor. Gif akt på de två förfallna
fattiga bondgårdarna: kärra, plog och
harf hålla på att ruttna bort. Gif akt
på idyllen vid bäcken med det hämmade
loppet, de spöklika träden, bron med
det nedbrutna räcket och vanställda barn,
slagna af sjukdom. Det ena sitter slött
vid den orörliga bäcken, det andra, i
trasor med en gammal manshatt på
hufvudet, stöder sin lama kropp mot en käpp.
Så ha vi »Hedging and ditching»
med dess bleka himmel och härjade träd,
slitna och sargade af den leriga jorden
till ett mellanting af träd och bränsle.
Arbetarna med sjukliga, utpinade
ansikten förefalla stympade som pilstammarne
de hugga i; den oordentliga bondkvinnan
med den slitna dräkten är vår tids
engelska dryad.
Där är »Watermill» bakom den
nedfallna trappan, öfvervuxen af tistel, en
ruin, från början byggd af jord och lera,
nu stöttad på alla sidor; den gamla
kvarnstenen — obrukbar se’n mången god
dag — halft begrafd i dyn vid väggens
fot, de slöa barnen, den slöa hunden och
den fattige axplockaren, som bär sin enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
