Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Panu. Af Juhani Aho. (Kap. XLII ur romanen »Panu». Öfversättning från finskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUHANI AHO.
166
— Jag satte lifvet på spel för att
hämta hjälp från Tuonela, och nu vill du
föreskrifva hvad jag bör göra.
— Stor är din visdom, djup din
svartkonst, aldrig har jag hört dess like.
— Så är den — om du blott är
mannen att använda sådan kunskap —
genmälde siaren vresigt. Annu en sak vill
jag nämna — tillade han. Låt ingen af
din stam veta ens att du besökt mig.
— Ilpo vet det.
— Bäst att han ingenting vetat.
När daggryningsljuset åter flämtade
i skyn söderut, begåfvo sig Panu och Ilpo
på väg igen. Utanför kåtorna hade
samma folkhop samlat sig som vid deras
ankomst, och gnyet, ’ skriken, skrattet
gjorde samma motbjudande intryck på
Panu som första gången. De tiggde allt
hvad de sågo: hans vapen, prydnaderna
på hans dräkt, hängde sig fast vid hans
skört, ställde sig bakpå hans skidor.
Panu dref dem undan med skidstafven,
sparkade bort dem, som stodo bakom
honom, men då rusade byns hundar pä de
afresande och följde dem med skall och tjut
och gläfsande ett långt stycke på vägen.
Under återvägen genomgick Panu åter
och åter i minnet de råd och
föreskrifter, den lappske trollkarlen meddelat.
Han kvaldes oupphörligt af fruktan att
glömma ett eller annat och lämna det
ogjordt. Han visste, att vid all trolldom
någon särskild punkt är den viktigaste,
så nödvändig, att den omintetgör verkan
af allt det öfriga, om den förbises. Men
siaren antyder aldrig på något sätt,
hvilken denna viktigaste punkt är, vet det
icke ens alltid själf. Så också den
lapp-ske trollkarlen. Det enda han sagt, var
att Ilpo helst icke bort veta något.
Det var troligen den viktiga
punkten, den som skulle tillintetgöra kraften
af allt det öfriga.
Ilpo skidade allt hvad han orkade
men såg, att han småningom blef allt
längre efter, och att Panu icke mera
väntade på honom som förut. När Ilpo
upphann honom vid nattlägren, var han tvär
och fåordig och begynte till sist knota
öfver att han icke kunde komma så
snabbt framåt som han velat.
— Du tvingade dig med på färden
—- — —- och nu är du mig endast till
hinder. Trolldomens kraft förgår under
väntan på dig.
— Det är ju onödigt att du fördröjer
dig, jag kommer nog efter så godt jag
kan, om du bara väntar vid nattlägren,
sade Ilpo ödmjukt, som om han bedt
om tillgift.
Han tyckte själf, att han gjorde orätt
genom att fördröja siaren och skulle icke
ens bedt Panu vänta till nätterna, om han
ej fruktat vargarne. De hade följt
skid-löparne i hack och häl allt sedan
lappbyns hundar lämnat dem — det var
nästan som om desse förbytts till vargar.
Först hade de hållit sig på afstånd men
småningom kommit allt närmare och
blifvit allt talrikare, tills de nu hvarje
natt ströko kring stockelden, och deras
ögon glimmade ur den glesa skogen som
ögonen i lappsiarens kåta–—
Kanske Lapplands trollkarlar förvandlat sig
till vargar, kanske siaren ångrat sitt
bistånd åt främlingarne och skickat sitt
koppel att förfölja dem.
Annu hade vargarne väl icke vågat
anlalla, då den ene af männen alltid höll
vakt och såg till att elden icke brann
ned, medan den andre sof. Men de hade
blifvit allt djärfvare, närmade sig icke
mera endast nattetid utan visade sig till
och med på dagen, löpande i en lång
rad längs skidspåret.
En natt till måste de tillbringa
under bar himmel, den sista innan de
kommo till bebodda nejder. En gång där,
var all nöd förbi för Ilpo. Han skulle
stanna i första koja för att hvila ut,
Panu kunde ensam löpa vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
