Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82 FRIGGA CARLBERG.
kallar dem natur och fordrar vår
beundran.
Realisterna måla naturen i en
krogstuga, i ett fängelse, i ett dårhus eller på
en teaterscen. Där har ni natur, säga de,
där har ni skönhet! Men om detta är
natur, hvad är då onatur r
Nej, realismen, hvars princip var
riktig, har svikit denna princip och förrådt
naturen. Men hvarje förräderi straffar sig,
och naturen gifver sig icke med sin
skönhet åt den konstnär, som spörjer henne
utan vördnad och blottar henne utan
kärlek. Hon gifver sig endast åt den, som
älskar henne. Hon har gifvit sig åt
grekerna, som hafva sett henne i hennes
plastiska renhet lefva, röra sig, rodna, blekna,
darra inför dem. Grekerna hafva sett naturen
i dagsljus, i fria luften, under Attikas blåa
himmel, enligt hennes afsikt, så som hon
vill bli betraktad — och de hafva fattat
hennes skönhet. Detta är lifvets vetenskap.
Renässansens lärde däremot hafva
betraktat naturen med kritiska och indiskreta
ögon. De hafva dissekerat
människokroppen, hafva gräft i dess kött i nattens
mörker, vid skenet af en fackla, placerad bland
inälfvor. Det är grafvarnas vetenskap. Och
hvad har hon frambragt?
Se Mantegnas taflor, Dürers teckningar.
Se Mantegnas Mythologie des vices» i
Louvren, denna upprörande anatomi af
kvinnor och barn. Se i Milano denna
förkortning, kallad en Kristus, en
anatomisk studie af en död kropp, simpel,
förskräcklig, med fotsulorna vända mot
åskådaren. Renässansens stora brott var icke,
såsom mystikerna trott, vekligheten och
njutningslystnaden, utan vetenskapen.
Renässansen syndade icke genom öfvermätt
af lif och kärlek, utan genom alltför mycken
ärelystnad, torrhet och cynism. Man
vivisekerar icke det man älskar. Det var
underlägsenhet i karakter hos renässansens
män som orsakade konstens förfall.
»Det som vetenskapens bokstaf dödar,
det måste konstens ande göra lefvande»,
säger Ruskin. Och konstens ande, det är
kärleken, den naiva, passionerade
beundran, nöjd med det som ögonen se utan
att söka utforska eller försköna.
»Om man undersöker nationernas
historia, skall man finna, att god konst har
frambragts endast af nationer, som älskade
konsten, födde sig med henne, som om hon
varit bröd, solade sig i hennes sken,
jublade vid hennes åsyn, dansade af glädje
öfver henne, tvistade om henne, stredo för
henne, svulto ihjäl för henne — gjorde
just motsatsen af hvad vi göra».
Ruskins framhållande af konstens
moraliska sida har framkallat många
motståndare, som på denna grund beskylla
honom för ensidighet och föråldrade åsikter.
Det är sant, att han sagt, att antingen
det gäller klassisk eller modern konst, det.
hvarken är dess visdom eller dess barbari vi
böra fästa oss vid, icke heller dess
skicklighet eller fel, utan tendensen.
Hufvudsaken är att, som Gainsborough yttrade på
dödsbädden: Vi äro alla på väg till
himlen, äfven van Dyck. Den konstnär, som
icke ledes af ideela principer, är inför
Ruskin ohjälpligt dömd. Andrea
Vendra-mices grafmonument i S. Giovanni har
alltid ansetts som ett bland renässansens
mästerstycken (»il vertice a cui 1’arti
ve-neziane si spinsero col ministere del
scal-pello»). I »Stones of Venice» kallar Ruskin
det »en nedrig och meningslös lögn». Vid
närmare granskning af konstverket har
Ruskin upptäckt, att endast de delar af
detsamma, som falla den ytlige åskådaren i
ögonen, äro utarbetade. Halfva ansiktet
är utmejsladt, det andra endast en tom
stenyta, ena handen omsorgsfullt utarbetad,
den andra, som icke syns för hvem som
helst, en stenklump. »Detta lögnaktiga
monument öfver en ohederlig doge, denna
höjdpunkt af venetiansk renässans är
åtminstone sant i sitt vittnesmål om
skulptörens karakter: »han förvisades från
Venedig för förfalskning år 1478.»
Otaliga gånger upprepar Ruskin, att en
nations konst är en exponent af dess etiska
ståndpunkt. I »The crown of wild olive»
utvecklar han det för så många af hans
antagonister misshagliga påståendet, att god
smak är en moralisk egenskap. »Nej»,
säga de, »smak är ett, moral ett annat.
Säg oss hvad som är vackert, vi vilja gärna
veta det, men vi behöfva inga
predikningar, äfven om ni kunde bestå sådana,
hvilket vi betvifla».
»Tillåt mig därför att bevisa denna
min gamla lära. Smak är icke blott en
del af och ett bevis på moralitet — den
är den enda moraliteten. Första och sista
och viktigaste frågan till hvarje lefvande
varelse är: -Hvad tycker du om?» »Säg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
