Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Än lefva de gamla gudar! En mytologisk fantasi. Af Karl A. Tavaststjerna - Råttfångaren i Hameln. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
HUGO GYLLANDER.
nu ohindrad dryper sin galla på honom.
De frätande etterdropparna ha urhålkat
sig en väg genom hans vanställda
ansikte rakt in till det modiga hjärtat, där
det bittra flödet stiger . . . stiger oaflåtligt.
Loke kastar sig icke längre så
våldsamt pä sitt läger, att det blir
jordbäfning. Den misshandlade titanen är på
väg att drunkna i hatets giftflöde, och
dagens milda gudasläkt ler blidt och
till-fredsställdt vid tanken på att deras fiende
ligger i dödskampen öfvergifven och
bruten.
Men de må icke vara helt säkra ännu!
Loke lefver, fastän halfdöd, och hans titan-
lemmar ha kanske ännu kraft att i
fullheten af hans yttersta förtviflan lossa
själfva klippblocket, vid hvilket han är
fängslad, och då störtar han sig, jämte
det, krossande öfver dagens leende
af-gudasläkt.
Men det ser ut som skulle han vänta
till Ragnarök. Dagens leende
afguda-släkt gör obekymrad sin tempeltjänst
hos Mammon, viss på att de kunna lega
all världens ormar för att drypa sitt hat
öfver hvarje fängslad motståndare.
Ty än lefva de gamla gudar —- och
än vrider sig Loke under hatets och
hämndens outhärdliga evighet.
råttfåNgareN i HamelN.
AF HUGO GYLLANDER.
I luraden mig, I redlige män,
på min ärligt förtjänta betalning.
’Så, packa dig af och kom aldrig igen,
din drifvare och din galning!»
Jag ryckte på axeln åt ert besked,
jag fattade säcken och påken,
och ut genom portens hvalf jag skred,
när kvällsoln lyste på kåken.
När tjufven i galgen dinglade glad
för aftonens spelande väder,
jag vandrade ut nr Hamelns stad,
bedragen af stadens fäder.
Därute tisslade fågel och bäck,
och luften var full af våren.
Jag tog min pipa fram ur min säck
och spelte med sol i håren.
I ädela män inom murens rund,
I borgare utan lyte,
I ägen gårdar, I ägen grund —
och jag har en påk och ett knyte.
I han rätt att döma efter behag,
I han bödel för dem som fela.
Jag har endast rätt till galgen, jag —
men si, jag har makt att spela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
